Natten till söndag svensk tid avgörs UFC 110 i Australien, en gala som betyder en hel del för väldigt många av deltagarna. Jag tänkte därför göra en högst personlig sammanställning över vad som står på spel under galan.

I Acer Arena i Sydney ska tre gamla veteraner försöka bevisa att de fortfarande kan. För en av dessa handlar det om en framtida titelmatch medan det för de två andra handlar mer eller minde om att överleva i organisationen. Vi har en britt som vill klättra tillbaka uppför divisionens stege för att återta epitetet som landets främsta fighter. Vi har två veteraner från The Ultimate Fighters barndom som trots många fans verkar ha tappat det som en gång gav dem kontrakten och nu desperat behöver vinna. Till sist har vi ett stjärnskott som övervunnit en skada som hotade karriären, kort sagt är det många viktiga matcher som avgörs på UFC 110.

Prides sista strid?

Jag vet att det är en lite väl dramatisk rubrik, men i värsta fall kan det bli så. Några av Prides största stjärnor finns med på kortet i form av Antonio Rodrigo Nogueira, Mirko ”Cro Cop” Filipovic och Wanderlei Silva. Tre giganter som inte riktigt tagit UFC med storm.

Cro Cop hänger på repet att försvinna från organisationen en andra gång om han förlorar. Silva ska försöka restaurera lite av sitt forna rykte genom att slå Michael Bisping och undvika en fjärde förlust på fem matcher. Nogueira tog förvisso interimbältet mot Tim Sylvia, men har undantaget matchen mot Randy Couture inte direkt övertygat i UFC. För honom står det verkligen mycket på spel, en seger kan ge titelmatch och bevisa att han kan glänsa mot killar betydligt yngre än Couture. En förlust kastar honom långt ner i utmanarskaran och skulle nog enligt många markera slutet på hans storhetstid.

Skulle dessutom alla tre förlora skulle det definitivt kännas som ännu en moralisk seger för UFC över Pride, men med Ben Rothwells avhopp känns det som en given seger i alla fall för Cro Cop. För de andra två blir det definitivt tuffare.

Bisping som möjlig titelkandidat

Ni förstår på rubriken, UFC hade en masterplan om att kunna matcha Michael Bisping i en titelmatch mot Anderson Silva i England. Sen råkade han springa på en knytnäve från Dan Henderson och fick börja om, med en Prideveteran besegrad i Denis Kang får han nu ännu en legend på dekis i Wanderlei Silva. Ska UFC kunna matcha honom som en framtida titelkandidat får han nog se till att vinna. Dessutom lär han inte nöjd med att vara England näst bästa fighter efter Dan Hardy.

Titelmatch?

Vinnaren av Cain Velasquez och Antonio Rodrigo Nogueira kan med lite tur få titelmatch, vad mer behöver man säga? I en division som stått stilla sen förra sommaren vill man inte förlora och hamna långt ner i kön av utmanare.

Bonnar är illa ute

En episk finalmatch av den första säsongen av The Ultimate Fighter mellan Stephan Bonnar och Forrest Griffin gjorde Bonnar till en mycket populär fighter. Nu har han förlorat två raka och totalt fyra av de sex senaste. Att han dessutom lyckades förlora mot Mark Coleman gjorde inte direkt gott för hans rykte, en tredje raka förlust mot Krzysztof Sozsynski i helgen kan bli ödesdiger. Jag tror trots allt att han fortfarande har en del marknadsvärde för UFC och att han kan överleva trots en förlust, men han sitter knappast säkert. Blir han kvar efter en förlust är det snarar för att UFC inte vill riskera att han går till Strikeforce.

Jardine likaså

Den gamle prisjägaren Keith Jardine har verkligen gått upp och ner i UFC, han har varvat segrar mot Forrest Griffin med förluster mot killar som Houston Alexander. Nu har han förlorat två raka matcher och en tredje förlust skulle nog kunna bli ödesdiger, en seger mot den enkelspårige brottaren Ryan Bader är nog ett måste, särskilt då han nog inte är lika populär hos fansen.

Reljic och ryggskadan

Goran Reljic imponerade i sin UFC-debut då han slog ut Wilson Gouveia i den andra ronden. Nu ska han istället prova lyckan i mellanvikt och med sitt record på 8-0 kan den 25 år gamle kroaten bli ett intressant tillskott. Problemet är bara att matchen mot Gouveia gick i maj 2008, sen dess har Reljic opererats för en allvarlig diskskada i ryggen och gör nu comeback mot brottaren CB Dollaway. Frågan är om han fortfarande är samma fighter.

Urijah Faber, Kaliforniens egen gullegris vann i helgen en match inför hemmafansen i Sacramento på WEC 46. Faber är helt klart organisationens största stjärna, det är bara en litet problem i att han inte är mästare längre. Det hoppas man ändra på när han i vår ställs mot den nuvarande mästaren Jose Aldo i galan som kanske blir den första som sänds som PPV.

”Det kunde kallas The Urijah Faber Show istället för World Extreme Cagefighting. De fortsätter att ge Faber alla de stora sponsoravtalen, de har precis fått ihop honom med Amp Energy Drink. Amp blev just den officiella energidrycken för WEC.”

Orden är signerade exmästaren Jamie Varner och innehåller nog en hel del sanning. Faber är den stora stjärnan i WEC, även om han inte längre är mästare vilket kan bli farligt på sikt.

Faber blev mästare på WEC 19 år 2006 och försvarade sin titel hela fem gånger innan den inte riktigt lika karismatiske Mike Brown kom i vägen. Då fick Faber smaka på sin andra förlust via en TKO i den första ronden. WEC fick då bygga upp sin stjärna igen med en match mot en gamle stjärnan Jens Pulver hemma i Kalifornien, en ny vinst inkasserades och Faber skulle än en gång möta Brown. Den gången gick det bättre, men en stabil Brown tog hem domslutet medan Faber fick ägna sig åt rehab för sina brutna händer.

I helgen gjorde då Faber comeback, självklart inför hemmafansen i Sacramento och tog en stabil seger mot Raphael Assuncao. Men jag tyckte inte han glänste riktigt lika mycket som vanligt och han var inte riktigt nära att avsluta förrän Assuncao själv gjorde ett misstag. Trots det väljer WEC att matcha honom mot Aldo direkt. Något som jag känner kan vara ett misstag i det långa loppet, problemet är dock att WEC helt glömt bort att fixa lite bredd i divisionen.

Tänk er att Faber förlorar mot Aldo, vilket jag är säker på att han gör. Då har han förlorat 3 av sina fem senaste matcher, hur ska man då sälja galor med honom som affischnamn? Det är nog svårt även i Sacramento. Om man inte kör en ”Faber vs Brown 3″, den skulle självklart sälja men en förlust där för Faber vore ödesdiger. Man har ju förvisso den superspännande Aldo, men han är ingen publikmagnet än på ett tag.

Faber är mer eller mindre ensam den som stått för de publikmässiga succéerna WEC fått på senare år. Helgens gala drog 10000 åskådare, vem var med, Faber så klart. Galan före drog inte ens 2000 åskådare, ingen Faber. WEC 44 då Brown mötte Aldo, inte mer än 2000 kom den gången heller, ingen Faber förstås. Ni fattar grejen? WEC 42  ”Torres vs Bowles” drog i och för sig drygt 5000 åskådare då man var i Chicago vilket är Torres hemstad. Men tacka vet jag WEC 41, ”Brown vs Faber 11″ där var det 13000 åskådare i Kalifornien. Det är ju Kalifornien som är den starka staten för WEC, men jag undrar hur det går med en gala där utan Faber?

Jag skulle helst se att WEC plockade in lite nytt blod i fjädervikten, varför inte ett gäng hyfsade lättviktare som får banta lite extra? De kan marknadsföras som fysiska monster och sälja lite biljetter. Helst några med meriter från UFC, dock gärna snäppet bättre än Leonard Garcia. Man har Josh Grispi som ett framtidsnamn, men han behöver vinna ett par till innan komma på tal. Även L.C Davis är intressant och så har man självklart Manny Gamburyan, men han har inte direkt gjort något stort intryck än så länge.

För att komma tillbaka i gammal god form behöver Faber ett par vinster, men jag tror att WEC inte har råd att ge honom det inför det stora år som 2010 planeras bli, man måste helt enkelt ge honom en ny titelmatch. Men vill man vårda Fabers rykte och göra vad som är bäst för honom borde man ta den risken, annars riskerar man att offra sin stjärna för organisationen skull.

När det svensk massmedia satte tänderna i MMA i höstas skrev Stefan Stenudd, ordförande i Svenska Budo & Kampsportsförbundet, en krönika i reaktion till den negativa och snedvridna press sporten fick. Krönikan beskriver hur fighters på Superior Challenge 4 ”behandlade ändå varandra respektfullt, till och med innerligt, och det var uppenbart att de inte alls blott strävade efter att vinna sin match utan också att lära sig av den, mäta sina krafter och sin skicklighet med motståndarens, så att båda därefter hade vunnit något, oavsett vem som segrade i matchen. Denna ömsesidiga förtjusning visade sig också i hur hövligt och vänskapligt de tackade varandra efter matchen.”. Även om det finns olika definitioner på vad budoanda är summerar Stenudd den som ”omsorg om varandra och respekt för former, domare och regler” i sin blogg. Har vi sett prov på denna anda hos våra internationella stjärnor under 2009?

När man diskuterar, eller snarare försvarar MMA, kommer det ofta fram att MMA härstammar från grekiska pankrationen och att det var en OS-gren. Men i mina ögon är det en sanning med modifikation då dagens moderna MMA (förenklat) uppstod ur den vilja som fanns att mäta olika kampsporter mot varandra för att se vilken som var bäst. Därför vill jag hävda att dagens MMA är ganska rotlös och att hävda att budoandan är inbyggt i sporten motsägs till exempel av att grundarna av UFC först tänkte ha taggtråd och en vallgrav med krokodiler runt oktagonen. Med andra ord var showen och underhållningsvärdet primärt och eventuell budoanda kom långt därefter. Mitt påstående är på inget sätt kritik mot Stenudds observationer eller slutsatser (jag var på Superior Challenge 4 och jag kan bara hålla med) men sporten har utvecklats och frågan jag ställer är åt vilket håll?

Det finns självklart de inom MMA:n som har sina rötter i klassiska budo-sporter som väljer att anamma budoandan även i sitt utövande av MMA. Andra visar djup respekt för sina motståndare utan att ha några kopplingar till traditionell kampsport, de väljer att göra så av andra anledningar. De stora stjärnorna såsom till exempel Anderson Silva och Lyoto Machida respekteras för sin hållning och uppskattas av sina organisationer och fansen för sitt beteende. Men andra fighters som beter sig i samma anda får kämpa för de stämplas som tråkiga, att de inte tillför till showen eftersom de inte skapar väsen kring sin match.

Sen har vi en uppsjö av fighters som innan match talar illa om sin motståndare, under matchen verbalt attackerar motståndaren med förolämpningar och efter matchen fortsätter detta beteende genom nedsättande vinnargester och kränkande kommentarer. Det finns tonvis av exempel och situationer men de jag kommer på nu är Tito Ortiz som gräver en grav åt sin motståndare efter vinst och Kendall Grove som knivhugger. Sen finns det spontana reaktioner såsom Aokis och Lesnars långfinger till motståndare och publik eller varför inte Daleys skott mot en medvetslös Hazelett.

Jag föredrar budoandan och att fighters visar varandra respekt innan, under och efter match (utan att de behöver high-five:a hela tiden). Men jag är samtidigt medveten om att en av anledningarna varför jag vill se någon som Brock Lesnar gå match är förhoppningen om att han ska förlora och ”straffas” för sitt beteende. Jag köper med andra ord det respektlösa spektaklet och underhålls av det trots att jag vill att fighters ska bete sig med respekt mot varandra. På detta sätt bidrar jag till showen utan att egentligen ha den avsikten och fighters gynnas av att skapa kontroverser istället för att uppvisa budoanda.

Vi har alla bevittnat hur Joe Rogan lyfter mikrofonen mot den trötta matchvinnare som med stor lättnad berättar om skadorna denne ådragit sig i förberedelserna inför matchen och på vilket sätt skadorna påverkat fightern negativt under själva matchen. Vi har även i samband med presskonferenser eller intervjuer efter galor hört den som förlorade berätta om olika skador och hur de var bidragande till förlusten. Utifrån detta ställer jag frågan – hur skadad får man vara när man påbörjar en match?

Min fråga väcktes då UFC 108 har varit en riktigt Bermudatriangel vad gäller skador och det har till och med att funnits ett rykte om att Thiago Silva ska ha skadat sin fot ganska illa men att UFC betalat honom för att han ska välja att jobba sig igenom skadan och komma till match. Dana White dementerade visserligen dessa rykten men om denna gala skulle vara mer skadedrabbad än vad den har varit så skulle det dags att ta in en präst att genomföra en exorcism.

Det finns gott om exempel där skador innan match påverkat och det senaste exemplet jag kan minnas är att Forrest Griffin berättade att han gick in i matchen mot Tito Ortiz med bruten fot och Ortiz hävdade att han hade diskbråck och en sprucken skalle innan matchen. Sen finns det andra aspekter av skador som till exempel när Thiago Alves kom in alldeles för tung till matchen mot Matt Hughes då han skadat foten så pass allvarligt att han inte kunde genomföra sitt viktminskningsprogram på rätt sätt. Alves fick böta, ändå gå match mycket tyngre än sin motståndare och han körde fullständigt över Hughes (vilket han förmodligen hade gjort oavsett vikt). Ett annat exempel där en skada fick en avgörande roll var när numera avskedade Kevin ”The Fire” Burns petade Anthony Rumble Johnson i ögat under deras match. Burns berättade efter matchen att han var tvungen jabba med öppen hand då han brutit handen tre gånger under en period av 16 månader vilket gjorde att han inte kunde knyta sin näve ordentligt och han riskerade att förstöra handen fullständigt om han drog på med full styrka. Det finns många fler exempel och ni får gärna hjälpa mig att minnas dem.

Företeelsen med skador innan match är så vanlig att när Mark Bocek efter sin senaste vinst sa att han hade haft en tuff förberedelse inför sin match var Joe Rogans följdfråga vilken skada han hade ådragit sig. Bocek fick tydliggöra att det bara hade varit tufft att förbereda sig inför match och att det inte rörde sig om en skada.

Jag förstår att oavsett sport så dras idrottaren med skador som påverkar denne i olika grad. Även en fighter som har en mycket lyckad och relativt skadefri karriär ådrar sig skador under sitt utövande av sporten såsom nackproblem och dåliga knän. Men var går gränsen? För en gränsdragning får man sällan eller aldrig se. Många gånger drar sig fighters ur planerade matcher på grund av skador men jag vet inte om det är deras egna bedömning (som kan vara grundat på många olika saker) eller om en läkare fattat det beslutet åt dem. De exempel jag på rak arm kan komma på där läkare inte tillåtit fighters att gå match är geniet Ken Shamrock som skadade sig med ett cut strax innan matchen mot Kimbo Slice och Roman Mitichyan som under sitt försök i sjätte säsongen av TUF blev hindrad av en läkare att fortsätta delta och gå match (och han flippade ut ordentligt).

Frågan om skador är inte en enkel en men den är viktig. I förra onsdagskrönikan tog Johan Wicklén upp fenomenet att fighters utsätter sig för allt större risker för att till exempel få utmärkelsen kvällens match. Samma sak gäller en skadad fighter som inte får betalt för varken matchen eller från sina sponsorer om matchen inte blir av och därför utsätter sig fighters för större risker för att kunna försörja sig. Därför behöver fighters ibland bli skyddade från sig själva för att inte bli idrottsinvalider eller förstöra sin karriär på grund av ett kortsiktigt tänkande. Men man måste kunna försörja sig och då skulle en baslön med provision för match vara en god lösning.

Syftet med denna krönika är inte att komma fram till något specifikt eller ta ställning utan att lyfta frågan om skador. Så hur skadad tycker du att en fighter får vara inför match?

Strikeforce levererade i helgen. Melendez mot Thomson var en fantastisk fight, även om jag är övertygad om att den Thomson som fightades i lördags var långt ifrån sitt livs form.

Också Jacare och King Mo levererade. Två tunga namn, med tunga meriter utanför MMA-cirkusen, och som med rätt folk i ryggen kan gå hur långt som helst.

Allt började med Fedor-affären i somras. Strikeforces kompromissvilja till samproduktion med det minst sagt ljusskygga M1-Global fällde avgörandet och Dana White var inte sen att spotta invektiv över både världens bäste ryss och den organisation han valt framför UFC – en organisation som han frekvent kallade Strikefarce. Och visst, många var vi som var benägna att hålla med. Flera av viktklasserna såg farligt tunna ut och även om de namnkunniga profilerna fanns där så var återväxten inte mycket att skryta med.

Sen slog han ner som en bomb. Fedor på CBS sågs av över fem miljoner amerikaner och en höger från helvetet var precis vad Scott Coker önskat sig och vad Dana White drömt mardrömmar om.

Och Scott Coker har en plan. Strikeforce vet vad de gör och Cooker och company har lärt sig att dödskalle-t-shirts och Donald Trumps comb over inte garanterar en framgångsrik promotionorganisation. Det räcker helt enkelt inte att bara pumpa in pengar. Samma dag som Affliction signerade ett kontrakt som garanterade Tim Sylvia nästan en miljon dollar för att möta Fedor, så skrev man samtidigt under sin egen dödsdom.

Sen kan man inte komma ifrån att Strikeforce haft draghjälp av UFC:s skadedrabbade höst med mästare i sjukstugan och diverse problem och galor där fightkorten ständigt formats om. Och den tionde säsongen av The Ultimate Fighter. Visst tittar vi fortfarande, men jag är övertygad om att hardcorefansen, och dom är många, snart vill se något nytt. Tito och Chuck i TUF 11 är inget jag får stånd av. UFC hade allt fram till sin hundrade gala i somras. Sen blev det helt enkelt stiltje.

En positiv sak med den ökade konkurrensen är att fighters förhoppningsvis kan börja sätta mer press på UFC. Deras slit och släng-kontrakt och fight of the night-bonusar som visserligen garanterar underhållning, men samtidigt gör att fighters öppnar upp sig för onödiga risker, börjar kännas något överdrivna. Kommersialisering av hjärnskador var det någon klok man som sa tidigare i höst. Blir 2010 året då vi äntligen får se en stark (fack)fighterorganisation som lyfter fram de här frågorna på riktigt?

För Dana White kan inte längre spela oberörd. Visst är UFC störst. Riktigt jävla mycket större än alla andra, men när Strikeforce på kort tid lyckats signa namn som King Mo, Bobby Lashley, Fedor, Dan Henderson, Gegard Mousasi, Zaromskis, Werdum, Melvin Manhoef, Jacare, Kj Noons, Jason Miller, Jay Hieron, Shaolin Riberio, en snart 50-årig Herschel Walker och Daniel Cormier, kan bossarnas boss inte längre blunda för konkurrensen.

Lägg där till Jake Shields, Nick Diaz, Cris Cyborg, Thomson, Melendez, Overeem, Cung Le, Lawler, Rogers, Tyrone Woodley och ett nära samarbete med japanska Dream och EA Sports så förstår ni varför Mr. White haft en jobbig höst.

- Johan Wicklén

När jag i somras cyklande in på Rosengård på väg för att träna ett pass på Frontier MMA så hade min ipod valt att shuffla fram DMX slitna röst som skrikande frågade ”Where the hood at”. DMX menade det hela som en retorisk fråga, men jag hade inte samma inställning. Varje gång jag är i Rosengård så slås jag över hur media väljer att porträttera denna stadsdel i Malmö (och ni som inte är från Malmö, gå inte på medias snack om förort. Rosengård ligger 5 min cykelväg från Möllevångstorget).
När jag nu cyklande fram mot Rosengårds sporthall såg jag några tonåringar som försökte spela häftiga, ett gammalt par på promenad och en tjej som rastade hunden, ni vet sånt man ser överallt annars. Jag parkerade min cykel i cykelstället och behövde inte låsa fast den med tre kättingar i rädsla över att den skulle bli stulen. Jag behövde inte passera brinnande bilar eller ducka kulor på vägen in.  Jag behövde bara öppna en dörr och gå ner för en trappa och kliva in i lokalen.

Väl inne blev jag mottagen av Robert ”Bobby” Sundell. Jag frågade om jag fick vara med och träna. Först verkade Bobby lite tveksam. Kanske berodde det på att jag var ett nytt ansikte, eller att träningen redan påbörjats (jag var inte sen, de hade börjat tidigare än schemat på hemsidan angett, men ändock.) Men med lite ödmjuk inställning, att jag redan var ombytt och att jag tränade på Stockholm Shoot så sa Bobby till mig att värma upp lite snabbt och sen hoppa in. När jag väl sen visade vilja och inställning under fysen så var det ”all good” som jänkarna säger.

Bobby, som har sin bakgrund på Pancrase gym i Stockholm, är en härlig kille. Ett leende ligger ofta på hans läppar när han instruerar, han är rolig utan att för den sakens skull vara tramsig eller otydlig i vad han vill lära ut. Snarare skulle jag säga att hans lättsamma attityd gör att man lär sig bättre. Ibland tycker jag det kan finnas en tendens inom kampsport att allt blir väldigt tekniskt och allvarligt. Man glömmer bort att leka och ha kul med det hela. Precis som man skulle göra om man lira basket med polarna.

Frontier MMA har en brodersklubb i Danmark. Vilket innebär att ibland åker man till varandra klubbar för att köra pass och förbereda sig inför tävlingar. Jag tränade två pass och under ett av passen ramlade där in 7-8 danskjävlar som skulle träna inför att gå matcher inom två veckor. På träningen körde vi mycket brottning mot buren. Nedtagningstekniker genom att använda sig av buren, hur man håller press mot buren på liggande motståndare samt ground and pound på det. Sen vände vi på steken och tränade försvar och hur man tog sig upp genom att använda sig av buren.

Det enda ögonblicket som kändes lite awkward var när jag under en vattenpaus frågade en dansk vem han skulle möta i sin match. Han sa Nicholas från Stockholm Shoot, varpå jag med ett leende spontant utropade ”Det är en av mina tränare! Shit han är skitbra!”. Killen bara tittade på mig och gick därifrån.

Men allt slutade bra med lite avslutande sparring och skratt när Bobby showade  loss. Oftast finns det en sak som utmärker en klubb. En sak de har lite mer av. En personlighet kan man säga. Och det som jag vill lyfta fram om Frontier MMA är den goda stämningen och glädjen bland de som tränar där. Jag skulle gärna samla folk från runt om i Sverige som talar illa om vår sport, marschera in dom på Frontier och visa dom ett gäng danskar och svenskar som sida vid sida skrattar i kapp när tränaren ligger och drar skämt medans han brottar ner en stackars MMABloggen skribent.
DET är kampsport för mig.

Tack till klubben, Bobby, danskarna och alla som tränade med mig.

MEN kära läsare!

Ni kanske har undrat över rubriken. Det är nämligen såhär att:

Efter ett och ett halvt års turnerade runt Sverige och Finland har jag nu bestämt för att lämna den teatern jag nu jobbar för och därmed också turné livet.
Turnérandet har gett mig många roliga upplevelser. Jag har mött många olika publiker, teatrar och hotell. Sett många städer och träffat många roliga människor. Men jag har också ätit så mycket hotellfrukost att om jag aldrig gör det igen så kommer jag inte gråta för det. Jag har ätit så mycket på restauranger att jag drömmer om hemlagad mat nästan varje natt. Jag har rest så många mil och sovit på så många olika ställen att jag saknade att vara hemma. Så jag vänder bladet nu och ser fram emot nästa kapitel i livet. Vad det blir vet jag inte än.

Men en sak kommer jag sakna med turné livet. Och det är förstås att få besöka, träna och uppleva olika MMA-klubbar runtom i Sverige. Under min tid på turné har jag upplevt en ganska stor förändring inom svensk MMA. Det känns som fler och fler klubbar dyker upp. Men framför allt så har Uppdrag granskning och andra SVT-program gjort att allmänheten numera inte bara associerar MMA med svetsning. Så sent som för bara två veckor sedan var vi på en skola och spelade. Jag satt i lärarrummet och tog en fika iklädd en tröja från Gladius MMA. Direkt blev det stor uppståndelse och alla ville veta och fråga om MMA.

Min egen MMA kunskap har ökat. Jag känner mig mer säker och bekväm i min grappling och brottning och jag har bättrat på min fysik (om än marginellt gott folk, för öl och glass är fortfarande gott). Vad som började med att jag ville träna gratis på klubbar och skrivandet mest skulle bli en kul grej utvecklades till en genuin passion över sporten och sena nätter med många antal timmars tvivlande och omskrivande för att försöka få till just det där speciella som skulle få kommentators fältet att explodera.

Så thats it,  it´s all over now baby blue,  that´s all she wrote, the fat lady has sung! Inga fler ”on tour” inlägg från mig framöver. Men jag tror inte ni behöver gråta blod  för det. MMABloggen har nog med duktiga skribenter så det räcker och blir över. Allt har sin tid och detta är slutet för mig. Iaf när det gäller ”on tour” inläggen. Kanske finns det en liten möjlighet att det kommer en och annan krönika från mig i framtiden, man vet aldrig. Jag fick lite blodad tand efter att min Forrest Griffin krönika fick 75 kommentarer. Men oavsett så får ni nog se mindre av mig här framöver.

Så vad blir mina sista ord och testamente? Följande:

*  Forrest är slut!
Att klämma fram ett split mot Tito ”1 år borta från fighting efter enorm ryggoperation och jag slog inte ens tillbaka i sista ronden” Ortiz, imponerar inte på mig ett dugg. Räkna med förluster för Forrest i framtiden. Men räkna också med några vinster mot typ Stephan Bonnar och Mark Coleman, för UFC kommer vilja ha kvar sin guldkalv.

* Fedor.
Enough said.

* TUF
Är likt alla dokusåpor skräp och de fighters som kommer därifrån är mellanskikt som bäst.

* Anderson Silva
Kommer inte förlora mot Marquardt, Belfort eller någon annan mellanviktare under sin karriär. Att se han fightas är poesi i rörelse. Jag hoppas på fler LHW matcher.

* GSP
Kommer förstöra Hardy. Den som tror något annat borde genast uppsöka läkare och beordras tung medicinering för sina grova vanföreställningar.

* Alexander Gustavsson
Kommer att fightas på ett UFC maincard inom ett år.

* MMABloggen
Får andra MMA sidor att tapa!

Tack för mig.Tack för att ni läste.

// Alexander ”on tour” Öhrstrand

Jag antar att ni förstår direkt var det här är på väg, det handlar om BJ Penns vara eller icke vara i weltervikten. Som tur är verkar Dana White redan ha gjort upp en plan för sin mästare och tänker inte låta honom få första bästa chans på sin Moby dick, det vill säga Georges St. Pierre. Om vi ska fortsätta på de litterära parallellerna så är jag ganska säker på att Penn skulle följa efter St. Pierre upp i mellanvikt om det är vad som krävs för att han ska få en tredje chans att besegra kanadensaren. Därmed inte sagt han skulle göra det med ett ben som kapten Ahab i boken, däremot gör Penn nog nästan vad som helst för att få en tredje chans.

Jag säger inte att det är omöjligt för Penn att slå St. Pierre, varje gång vi ser Penn verkar det vara en bättre version. Hans nya fysträning verkar ha gjort honom ännu svårare att ta ner och tittar man på statistiken ser man att att han inte förlorat som lättviktare sen 2002 mot Jens Pulver. Den förlusten är dessutom hans enda som lättviktare någonsin. Trots det kändes den senaste förlusten mot St. Pierre lite för ensidig för att jag ska vilja se en tredje match mellan de båda och ärligt talat känns det som att den bästa Penn vi har sett är i lättvikt. Det verkar dock inte bekymra Penns tränare som redan börjat prata om en ny tur till weltervikt.

Frågan är då vilka han ska möta, det finns inte direkt en drös med utmanare redo i divisionen. Det pratas om namn som Frankie Edgar och Gray Maynard, där har ju Edgar förlorat mot Maynard så han går kanske bort. Maynard är planerad att möta Nate Diaz i januari och ännu en vinst där, hans i så fall sjunde raka i UFC kastar honom definitivt in i diskussionen. Tyvärr är han knappast en dröm att marknadsföra, fem raka segrar via domslut säljer inga biljetter utanför bekantskapskretsen.

En rematch mot Kenny Florian är ju alltid möjlig också, men denne får nog vinna ett par matcher riktigt dominerande innan UFC vågar ge honom en ny chans. Med Florian fick i alla fall jag slut på namn som inom kort kan klassas som utmanare till titeln. Det känns verkligen som att UFC måste börja leta utanför organisationen om man ska kunna hålla kvar BJ i lättvikt för ens ett par matcher framöver.

De killar utifrån som man borde hämta in är först och främst de som ofta rankas som nummer två och tre i världen, Shinya Aoki och Eddie Alvarez. Självklart finns det problem med deras kontrakt med DREAM, Bellator och så vidare. Det mesta brukar dock gå att lösa med tillräckligt mycket pengar och att förse Penn med utmanare borde vara högsta prioritet för UFC, annars kommer han tvinga till sig en ny match mot GSP förr eller senare. Kan man inte knyta till sig de bästa lättviktarna från Japan finns också alltid möjligheten att hämta in lättare killar, vem skulle inte på sikt vilja se en supermatch mot Jose Aldo om denne bibehåller sin vinstsvit?

Däremot är jag inte emot att man ger honom lite matcher i weltervikt som man gjort med Anderson Silva. Ge honom lagom duktiga killar, jag skulle i alla fall gärna se honom möta killar som Mike Swick eller varför inte Jon Fitch. Om BJ slår Fitch slipper ju UFC dessutom oroa sig för att man måste ge denne en ny titelmatch.

Som jag ser det har BJ chansen att cementera sitt rykte som världens bästa lättviktare någonsin. Men då måste han se till att regera lättvikten i UFC för ett par år framåt och inte samla på sig förluster mot större och starkare motståndare i en viktklass där han inte är som bäst. Där har Dana White och teamet runt BJ det stora jobbet i att hitta tillräckligt intressanta utmanare samt hålla Penns ego under kontroll. Det känns dock lite som att han är en för orolig själ för att stanna i en viktklass och rensa ut fullständigt. Han har ju sin Moby Dick att jaga.

Har ni undrat över varför kvällspressen så konsekvent utestänger MMA? Man skulle kunna tro att åtminstone de boxningsvänliga skribenterna på redaktionerna står på MMA-sportens sida i debatten när det diskuteras. Det ligger ju oss kampsportsvänner varmt om hjärtat att hela spektret av kampsporter mår väl och att ingen skuffas undan. Det borde vara självklart.

Men så är det inte, inte ens alla boxningskillar ställer upp med sitt stöd. Det blev jag varse om för ett tag sedan. Ett jobbigt uppvaknande skulle jag vilja säga. Var är kampsportens förespråkare när vi så väl behöver dem?  Häromveckan nämligen när jag trålade nätet på olika nyheter om boxning och MMA så blir jag lite lätt upprörd, förvånad och inte så lite besviken över att Kvällspostens slipade boxningsjournalist Kent Hansson (jag har alltid betraktat honom som kunnig, initierad och med stor integritet), en man som alltid stått på den professionella boxningens sida när förbudsivrarna öst på med meningslösa argument, hetsat för totalstopp, och det blåst allmänt snålt kring kampsportens äldsta gren, nu kategoriskt tagit ställning (i en krönika) mot MMA. Varför Kent?

Jag blir så trött, vad har du emot att kampsportintresserade ungdomar i Sverige får en chans att utveckla sina intressen?  Han tycker, som så många andra konservativa murvlar i kvällspressen att det är omoraliskt och oetiskt att slå på någon som ligger ner, menar även att det föder våld (vilket är löjeväckande). En väldigt gammaldags syn på kampsport får jag säga, han har inte alls hajat kärnan i sporten, att alla MMA-utövare tränar hårt och intensivt på defensiv markfight, en stor del av MMA handlar ju faktiskt om att skydda sig på mattan, och att det är en naturlig del av sporten.

Varför tar sig inte kvällstidningar i Sverige tid till att lära sig mer om sporter de inte kan så mycket om. Nu när intresset är så stort och vi har så många bra killar i buren/ringen, dessutom en ytterst lovande grabb på väg upp i branschens mest prestigefyllda organisation UFC, seriöst proffssatsande, Alexander Gustafsson, så borde det väl vara i allmänhetens intresse att Mixed Martial Arts får lite utrymme i spalterna och inte motarbetas av vänligt sinnade boxningsskribenter. Usch vad besviken jag blir.

Det var inte särskilt många år sen som UFC regerades av Matt Hughes, Rich Franklin och Chuck Liddell. Jag och många andra trodde ingen skulle kunna besegra dessa herrar. Det var innan Georges St. Pierre och Anderson Silva kom in i bilden, eller St. Pierre förlorade ju sin första match mot Hughes. Men redan då såg man grunden till den fighter som i det andra mötet på UFC 65 fullkomligt skulle köra över Hughes, mannen som fram tills dess brottat sönder alla motståndare blev plötsligt mänsklig. Kommer samma sak hända snart igen?

Om vi istället kollar på Franklin så hade han bland annat demolerat Evan Tanners ansikte fullkomligt på UFC 53. Dessutom knockat Nate Quarry tillbaka till stenåldern i matchen efteråt, men det var innan han kom i vägen för den där smale brassen Anderson Silva. Jag hade inte riktigt lagt märke till honom tidigare, visst hade han besegrat Chris Leben i debuten, men inte skulle han kunna hota Franklin? Han behövde bara ett par minuter på sig för att mjuka upp Franklin med alla stående tekniker som finns innan ett knä sänkte mästaren och resten är historia.

För Liddell var det Quinton Jackson som kom tillbaka från Japan och för en andra gång besegrade ismannen. Det stoppade hans svit på fyra raka titelförsvar mot bland annat legenden Randy Couture två gånger, men till skillnad från weltervikten och mellanvikten har ingen riktigt tagit hans plats utan där har vi haft fyra mästare sen 2007. Och efter Lyoto Machidas möte med Mauricio ”Shogun” Rua är i alla fall inte jag riktigt övertygad om att han är mannen som kommer att styra divisionen i framtiden.

Men tillbaka till Silva och St. Pierre, inom en månad under hösten 2006 hade UFC fått två nya mästare och resten är ju historia. St. Pierre förlorade ju förvisso den där matchen mot Matt Serra. Sen dess är det 6 övertygande vinster för kanadensaren, varav tre varit titelförsvar. För Silva är den siffran 5 raka titelförsvar, men kunde varit sex då Travis Lutter inte klarade vikten i deras möte och han är den mest dominanta mästaren i UFC tillsammans med Tito Ortiz och Matt Hughes. Men jag kan inte undgå att tänka på till exempel Franklin och Hughes, kommer vi inom rimlig tid få se samma sak hända med mästarna vi har nu? Finns det någon oupptäckt talang någonstans som kommer att ta UFC med storm och knipa bältet utan att någon riktigt trodde det var möjligt?

Jag är faktiskt lite tveksam, för tillfället är alla mästare i UFC förutom Brock Lesnar rankade etta i världen av de flesta. I de flesta fallen finns dessutom de andra topprankade killarna även i UFC och i ganska många fall har de redan förlorat mot mästaren. Statistik från  Sherdog visar också att dagens mästare i flera fall ligger långt före snittet i UFC och man kan inte bli annat än imponerad.

Lättvikt: 3 regenter, 4 titelförsvar, 1,3 lyckade försvar per regent
Weltervikt: 8 regenter, 14 titelförsvar, 1,75 försvar per regent
Mellanvikt: 5 regenter, 8 titelförsvar, 1,6 försvar per regent
Lätt tungvikt: 10 regenter, 15 titelförsvar, 1,5 försvar per regent
Tungvikt: 14 regenter, 10 titelförsvar, 0,71 försvar per regent

Här har man listat alla lyckade titelförsvar efter viktklass. Regenterna är alltså de mästare  som lyckats försvara sin titel och som ni ser talar statistiken sitt tydliga språk, det är svårt att försvara en titel i UFC.

Därför är det imponerande att det i UFC just nu finns BJ Penn med två titelförsvar, Anderson Silva med fem och Georges St. Pierre med tre där alltså allla ligger före statistiken. Frågan är om det här kommer att bli vardag, kommer vi se mer dominanta mästare i UFC i framtiden eller är det en tillfällighet? Eller föresten kanske den mest intressanta frågan är vem av giganterna i UFC som först kommer att förlora sitt bälte? Vi har ju närmast BJ Penn som ska försvara sitt bälte mot Diego Sanchez, kommer vi få se bältet byta ägare redan där eller kommer BJ fortsätta att segla ifrån statistiken? Jag har ju svårt att se vem som ska besegra de här killarna just nu, men det tänkte jag även med Hughes, Franklin och Liddell.

Länge fick vi vänta för att se huruvida Kimbo skulle få hoppa in och slåss igen och länge fick vi vänta för att se huruvida Marcus Jones var bra eller om han bara är stor. Tidigare har jag antytt, eller kanske snarare konstaterat att det varit dessa frågor som utgjort behållningen i denna säsong. Nu när dessa frågor är besvarade är det inte mycket kvar av säsongen, men behållningen finns fortfarande kvar då svaret på den senare frågan onekligen är: Jodu!

Inte trodde jag att beslutet skulle ligga hos Kimbo. Om han fick minsta möjliga tillfälle att fightas igen, tänkt jag, skulle han gå så långt som att låta Fab 5 styla hans skägg, men när så dagen kom och tillfället gavs, nekade han ödmjukt men besviket. Han lider av en knäskada, men han kan fortfarande fightas och då är frågan om han saknar hjärta eller om han är smart. Säkert finns det kritiker som vill göra gällande att han blev modfälld av förlusten mot Nelson och att han inte vågar riskera ännu en förödmjukelse, men som ni säkert anar är jag lite fascinerad av denna karaktär och är därför, föga överraskande, böjd att stötta honom i sitt beslut. Jag tror att han verkligen verkligen vill, men att han trots allt har lite kapacitet kvar i hjärnan och att han fattat ett klokt beslut – klokt i såväl det kora som det långa loppet.

Återigen har Kimbo fått omotiverat mycket utrymme, så jag övergår till att skriva om en betydligt mindre intressant karaktär. För en kort stund i detta avsnitt lyckades Mittrione lura mig. Det var inte när han skulle försöka förklara sitt gnälliga beteende med att det hela tiden var en plan för att griller i huvudet på McSweeney och ej heller var det då han lyckades få in ett par riktigt hårda slag i ansiktet på honom. Nej, han lyckades för ett ögonblick lura mig under deras staredown. För en kort stund hann jag tänkta: ”Shit! Tänk om han har stenkoll på allt och att han verkligen känner sig sådär självsäker! Kanske har han ett hjärta som ett lejon?” Detta motbevisade han dock då han, redan innan McSweeney kopplat sitt grepp, gjorde ansats för att klappa. Hjärta som en hare.

Åter till Marcus ”The Darkness” – “Big Baby” – ”John Coffey” Jones, då. Finns det något mer hjärteskärande än då enorma män visar sina känslor? Kanske, men jag tror att detta tema är en av orsakerna till att The Green Mile är så uppskattad. Idag visade Marcus sina känslor och även fast det var en irrationell och omotiverad reaktion, så kunde jag inte låta bli att känna med honom.

Jag är, likt Dana, väldigt imponerad av hans färdigheter och jag tror faktiskt att han kommer att kunna ta sig till final och kanske till och med vinna finalen. Jag tror att Nelson kommer att kunna vinna mot McSweeney och jag tror att Jones först kan skrämma livet ur Schaub för att sedan eventuellt neutralisera Nelsons mage och därefter slå honom jättehårt i ansiktet. Frågan är bara hur trygg denna svartbjörn känner sig på rygg?