Vår vän Teddy Stenmark fortsätter att analysera fighters stående stil ur en boxares synvinkel, läs hans tidigare text om Nick Diaz här. Denna gång tittar han närmare på vår svenska stjärna Alexander Gustafsson, läs vidare för att se vad han kom fram till.

Tungviktsboxningen i svensk amatörboxning (supertungvikten) är svag för närvarande även om vi har några hyfsat lovande unga grabbar i Adrian Granat, Robin Håkansson och David Loy. Det är lite trist med tanke på att den blågula amatörboxningen de senaste årtionden fostrat så stora stjärnor som Håkan Brock, Anders ”Lillen” Eklund och Attila Levin för att nämna några.

Jag skulle därför vilja påstå, utan att överdriva, att MMA-fightern Alexander Gustafsson, aktuell med sin debut i UFC 105 i Manchester ganska snart (efter några månader), med rätt träning skulle ha klivit fram och knipit landslagsplatsen i supertungvikt. Detta mitt framför ögonen på alla dessa seriöst satsande grabbarna och det är rätt anmärkningsvärt faktiskt.

Han har ju, som ni alla säkert känner till, redan spöat förra årets svenske mästare David Loy och det genom att bara köra den grejen (amatörboxningen) som ett litet fräckt sidospår i sin MMA-satsning. Jag önskar att svensk amatörboxning hade haft resurser och pengar att satsa på en sådan kille som Alexander Gustafsson. Då hade vi på nytt haft ett affischnamn att bygga galor kring, det har vi inte riktigt idag tyvärr.

Han är högexplosiv och färgstark, vilket är ytterst ovanligt. Naturligtvis är han förstås oändligt mycket bättre i MMA än boxning. Det är ju trots allt där han hör hemma, fast det hade varit riktigt kul ändå att få uppleva en seriös satsning från hans sida på amatörboxningen något år eller två och sett hur långt det hade räckt. Jag tror det hade räckt ganska långt faktiskt. Gustafsson har alla förutsättningar, han är ju en fenomenal striker med en till synes medfödd slagkraft i båda nävarna. Han rör sig bra och har långa armar, ungefär samma typ av kroppsbyggnad som sjuttio och åttiotalsboxaren, Roger Andersson från Stockholm.

En numera nästan glömd gestalt i svensk amatörboxning som tyvärr avled alldeles för tidigt för några år sedan och precis som Gustafsson hade ett grymt nyp i nävarna (tog brons på EM i Köln 1979). Jag skulle väl begå harakiri som boxningsmurvel om jag påstod att Gustafsson har samma känsla som Andersson men det finns några inslag i Gustafsson pugilistiska repertoar som påminner lite grann om hans, det är smickrande skall ni veta, för Roger var en fulländad tekniker. Jag skall naturligtvis med stort intresse följa Gustafssons UFC-äventyr, jag tror att han kommer göra succé.

Teddy Stenmark
boxningsarkivet.net

Vår vän Teddy Stenmark tar sig en titt på den ständigt aktuelle Nick Diaz och analyserar hans stående stil ur en boxares synvinkel. Läs vidare för att se vad han kom fram till.

Jag tog mig en titt på hårdslående Strikeforce-fightern, Nick Diaz sent igår kväll för att bilda mig en uppfattning om hans eventuella pugilistiska färdigheter. Att han är en begåvad och ytterst respekterad MMA-utövare behöver vi ju inte tvivla över men hur är det egentligen med boxningskunskaperna?

Jag skulle vilja påstå som gammal boxare, att Diaz har mycket talang i hur han sätter ihop slagserierna. Det gör han bra, nästan maskinmässigt. Det verkar sitta i ryggmärgen. Det påminner faktiskt lite grann (en aning) i hans bästa stunder om de riktigt duktiga KO-artisterna inom proffsboxningen. Killar som Kostya Tszyu och nyss avlidne kämpen Arturo Gatti. För att nämna två fulländade gossar jag gillar skarpt. Inte kanske så mycket i stil då det stundtals ser lite valpigt och oproffsigt ut (Diaz har långt kvar till bägge i rent kunnande). Men det avslappnade sättet och förmågan att följa upp när ett riktigt bra slag landat finns ju onekligen där och det är vad som utmärker en riktigt duktig striker. Jag tror faktiskt att Diaz skulle kunna formas till en mycket bra proffsboxare med rätt tränare.

Men det som bekymrar om man nu tittar till hans brister är att han går med hakan i vädret (vilket är dödssynd för en proffsboxare). Och att han verkar rätt så obekymrad över vad motståndaren kan hitta på vad gäller kontringar. En boxare som vill överleva i branschen får gärna likt Diaz, vara djärv och våga ta för sig men måste alltid tänka på att göra det med så minimal risk som det bara är möjligt. Fixa en schysst ”Dempsey-crouch” (hakan ned och lätt böjd överkropp) till Diaz så tror jag att man har en i det närmaste perfekt boxartyp, åtminstone för MMA.

Fighten jag kollade in nu var från början av juni, mot Scott Smith, jag har sett Diaz flera gånger tidigare och är lite av ett fan. Han är sin spinkighet till trots ruggigt stark och farlig, en publikfavorit både på marken och stående. Ruggigt bra på MMA, inte så pjåkig som boxare (kan bli bättre men duger gott och väl).

Teddy Stenmark
boxningsarkivet.net

Den 11 juli är det dags för UFC 100 som ni alla vet. Och förutom två titelmatcher och en stormatch i mellanvikten debuterar den störste asiatiska stjärna vi sett i UFC. Killen är självklart Yoshihiro Akiyama, superstjärnan som är gud i Korea och hatad av många i Japan.

Akiyamas dragningskraft i Japan är nästan lika stor som Kid Yamamoto och hans roll är därför oerhört viktig om UFC ska lyckas ta sig in på marknaden i Japan och på sikt Sydkorea. Men först måste han ta sig förbi Alan Belcher som redan spöat en koreansk stjärna i form av Denis Kang. Och han är en kille man inte riktigt vet var man har, då han vunnit mot bra killar men samtidigt har en del förluster mot mindre bra motstånd.

Akiyamas koreanska namn är Choo Sung-Hoon men hans familj har levt i Japan i fyra generationer. Han representerade också både Korea och Japan i Judo, men har ändå haft svårt att bli accepterad av en del japanska fans. Det här är kanske något som är svårt att förstå för oss men ursprunget har en väldigt stor roll i Japan, särskilt med tanke på rivaliteten mellan Japan och Korea. Men det hela har gjort att Akiyama i Japan blivit en stjärna som fansen älskar att hata.

Den 33 år gamla Akiyama har sin bakgrund i Judo och han har bland annat en titel från de Asiatiska mästerskapen 2001. Samt titlar flera internationella turneringar, bland annat den mycket prestigefyllda Paristurneringen. Och så här beskriver min gode vän och före detta landslagsjudokan Mikael Marffy sitt möte med honom.

”Redan som judoka var Akiyama enormt populär och på VM i Judo 2003 i Japan hade han den absolut största klacken. Ett par tusen fans som skrek och hejade när han tävlade. Det fanns till och med anställda personer som stod med ryggen mot matcherna och bara var där för att tagga fansen. Jag träffade honom utanför tävlings arenenan. Skakade hans hand och sa att jag såg upp till honom och att hans judo var fantastisk och att jag önsakde honom all lycka. Han var verkligen en explosiv och teknisk fighter med många vinnande kast i bagaget.”

Akiyama slutade med Judo 2003 och hans debut i MMA kom året därpå och då var det ingen liten kille han mötte. På nyårsgalan som hölls av K-1 mötte han nämligen den gamle proffsboxaren Francois Botha som han besegrade via ett armlås. Detta trots att Botha vägde drygt 30kg mer än honom. I hans andra match blev han utslagen av den nästa lika store Jerome Le Banner men den förlusten är också hans enda i karriären. Efter det vann han 8 raka matcher i K-1, bland annat mot Melvin Manhoef.

Det öppnade upp för en supermatch mot japanernas favorit, Kazushi Sakuraba. Den gick på nyårsafton 2006 och Akiyama vann via TKO, men under matchen hade Sakuraba flera gånger ropat att hans motståndare var halkig. Efter matchen undersökte man också detta och det kom fram att Akiyama använt hudkräm inför matchen, något som han själv säger var för hans torra huds skull. Men det resulterade i att hans diskades och matchen dömdes som ”no contest”. Och efteråt hade de japanska fansen definitivt fått någon att hata.

Efter avtjänad avstängning togs han ändå till nåder och gick en match mot Denis Kang i Korea. Där överraskade han alla genom att knocka Kang fullständigt i den första ronden. Efter det var det dags för den andra kontroversiella matchen i hans karriär, en match mot Kazuo Misaki. Den gick på nyårsafton 2007 och var till stor del ett stående krig. Till sist blev han nerslagen av Misaki och när han försökte komma upp igen blev han träffad av en huvudspark och blev knockad. Men efteråt lämnades det in protester och då reglerna för organisationen Yarennoka sa att huvudsparkar inte var tillåtna mot en motståndare som var nere dömdes matchen till en ”no contest”. Detta eftersom Akiyama bedömdes ha en hand i mattan. Men detta gjorde knappast honom mer populär hos de japanska fansen.

Sen dess har Akiyama gått två matcher för DREAM mot mediokert japanskt motstånd där ha vunnit via submission utan att direkt glänsa. En del säger att han inte har varit sig själv sen knocken mot Misaki medan en del menar att det är motståndet som inte varit tillräckligt bra.

Rent stilmässigt skiljer sig Akiyama från många andra judokas som bytt till MMA. Han är inte som Karo Parisyan som visar upp höga kast utan använder sin judo till andra saker. Precis som Hector Lombard använder han ofta sin balans och explosivitet till att hålla sig stående och använda sin tunga händer. Och de gånger han tar sig ner på marken ser han oftast till att hamna i bra postion för att jobba med slag för att sen kunna sätta en submission.

Självklart är det svårt att veta exakt var han står eftersom han inte mött någon vettig motståndare sen nyårsafton 2007. Men jag tror absolut att han kan lyckas i UFC. Det är svårt att gilla historien med hudsalvan, men samtidigt är han något i stil med kampsportens David Beckham. En idrottare som kombinerar, fåfänga och kändisskap med att vara en grym kampsportare, eller fotbollspelare i Beckhams fall. Och vi får se om han lever upp till sitt smeknamn ”Sexyama” när det är dags för UFC 100.

Dan Severn är född 1958, han fyller alltså 51 senare i år. Han debuterade 1994 på UFC 3 och skulle senare vinna titeln där tre gånger. Det intressanta i historien är att han 2008 gick fyra matcher och året innan gick han hela 7 matcher. Om man sen fortsätter att kolla i hans record ser man att han ända sen debuten gått som minst tre matcher, de flesta åren betydligt fler. Vad sägs om 12 matcher 2004 då han var 46 år gammal? Man kan ju undra hur killen har lyckats hålla sig hel alla dessa år. Med nästan 100 professionella matcher och dessutom en parallell karriär inom wrestlingen under många av de åren kan man inte bli annat än imponerad.

Jag skriver inte det här för att Dan Severn är en fantastisk fighter, han har inte mött någon vettig fighter på många år. En match mot James ”The Colossus” Thompson 2004 är den senaste jag hittar där han mött en någorlunda känd fighter. Men oavsett det kan man inte undgå att imponeras av en kille som lyckas gå så många matcher och dessutom faktiskt vinna större delen av dom, även på senare år.

Severn var den förste värdsklassbrottaren som äntrade oktagonen och han tog sig till finalen på UFC 4 där han förlorade mot Royce Gracie. Men i återkomsten på UFC 5 erövrade han för första gången titeln. Man kan alltså säga att Severn banade vägen för killar som Mark Coleman och Don Frye som senare blev dominerande i organisationen. Han är dessutom invald i UFC:s hall of fame och trots allt det här har han alltså fortsatt fightas i alla år. Sen ungefär tio år han han dessutom drivit kurser i självförsvar och startat träningscenters.

På senare tid har han förlorat två raka matcher, senast i januari i år. Frågan är när han går match nästa gång, det känns onekligen som att det inte kommer dröja länge. Han har för länge sedan passerat sitt bäst före datum. Men han har kanske till skillnad från en del andra fighters från samma generation insett sina begränsningar och undvikit att försöka hävda sig på större galor på senare år. Och måste man inte se Dan Severns långa karriär som en kärlek till sporten? Mer pengar skulle han antagligen kunna tjäna på andra sätt.

Under helgens UFC fight night pratade Joe Rogan om hur alla beskriver Cain Velasquez som ”the next big thing”, han är långt ifrån den förste. Trots att Cains tre matcher i UFC varit mot blygsamt motstånd pratar nästan alla om potentialen hos killen som vunnit två all-american i brottning. Hur kommer det sig att den här killen får så mycket uppmärksamhet?

Velasquez är en 26 år gammal kille från Arizona som tidigt började med brottning i skolan, där han redan som junior fick stora framgånger. Och som sagt vann han senare All-american två gånger, dessutom vann han 21 matcher rad 2005. Men han har också sagt att han redan som junior funderade på att börja med MMA, men han fick rådet att vänta tills han tagit sin examen och då söka sig till ett bra team. Och när det var klart började han träna på American kickboxing academy, ett team som har lite erfarenhet i brottare som lyckas i UFC. Där tränar bland annat Josh Koscheck, John Fitch, Josh Thomson och Paul Buentello. Just träningen med Buentello kan man ana är en anledning till allt beröm Velasquez fått för sin standup.

Han gjorde debut i oktober 2006 i Strikeforce där han vann på TKO efter knappt två minuter, då hade han bara tränat MMA ett kort tag men visade redan stor potential. Efter ytterligare en match det året, då i Bodog och en lika övertygande seger fick han kontrakt med UFC. Men han bröt handen i matchen i Bodog och den höll honom borta från fighting i över ett år. Under den tiden hann han istället med att träna en del grappling, vilket resulterade i att han vann No gi-VM i BJJ i klassen för blåbälten 2007. Dock är det kanske ingen större bedrift för en brottare av hans kaliber.

När Velasquez sen äntligen fick debutera i UFC gjorde han det bra, mot Brad Morris på UFC 83 i april 2008 behövde han bara två minuter för att få sin tredje TKO. I juli mötte han sen Jake O’Brien på UFC fight night 14. Brottaren O’Brien hade då just förlorat mot Andrei Arlovski men hade innan dess 10 raka vinster med en vinst mot bland annat Heith Herring. Men i matchen fick Velasquez sin motståndare att se ut som en nybörjare och han vann återigen på dryga två minuter, än en gång via TKO.

Efter den vinsten började det ryktas om kommande stormatcher för Velasquez, men samtidigt drogs han med knäproblem. Och i september fick han opereras för en meniskskada vilket tvingade honom att en än gång vila från fighting. Men igår var han tillbaka igen då han enkelt besegrade Dennis Stojnic i andra ronden, där visade han än en gång prov på sin förbättrade standup med en bra blandning av slag, sparkar och knän. Men samtidigt visade sig Stojnic inte vara en värdig motståndare. Men vi får hoppas att nästa match blir ett större test för Velasquez.

Det som ofta sägs om Velasquez är att han har grym kondition, bättre än de lätta killar han tränar med menar en del. Och det såg vi väl i alla fall lite prov på igår, han orkade banka på Stojnic i en och en halv rond utan att mattas alls, dock är det en annan sak om motståndaren slår tillbaka också. Tillbaka till rubriken igen, är Velasquez en framtida titelhållare eller en hype? Med tanke på allt som sagts som honom är det svårt att avfärda hans potential men samtidigt vill jag nog se honom mot riktigt tufft motstånd innan jag bestämmer mig. Där vore Shane Carwin den mest intressanta matchningen, men jag har en känsla att UFC vill se Velasquez på ett huvudkort på en större gala mot lagom farligt motstånd först. Med sitt mexikanska ursprung är han viktig för den stora mexikanska marknaden vilket gör att UFC nog vill vårda honom väl. Inte minst sen Roger Huerta tagit paus och Bellator fighting championship vill konkurrera alla spansktalande MMA-fans.

På UFC 90 fick nykomlingen Junior ”Cigano” Dos Santos chansen att presentera sig ordentligt när han ställdes mot topprankade Fabricio Werdum. Och man kan inte klaga på hur han klarade pressen, med en klockren uppercut efter dryga minuten sänkte han sin store landsman.

Det är nog svårt att få en bättre debut om man har fått kontrakt tack vare sin starka boxning. Men en dryg minut stående mot Werdum som knappast är känd för sin boxning behöver heller inte säga någonting. Behöver jag säga mer än Houston Alexander? Men jag tänkte i alla fall att jag skulle kolla upp vem den här Junior Dos Santos, något som inte var det lättaste då det inte skrivits mycket om honom ännu.

Dos Santos är 24 år gammal och född i delstaten Bahia i nordöstra Brasilien. Och till skillnad från många av sina landsmän började han väldigt sent med kampsport. Han började med BJJ 2005 och som lilabälte har han varit delstatsmästare i både BJJ och submission wrestling. Genom detta blev han introducerad för boxningscoachen Luis Dorea som också tränar bröderna Nogueira. Vägen efter det kan ni ju räkna ut själva, han började träna på bröderna Nogueiras träningcenter och visade snabbt sin stora talang för boxning.

Han debuterade 2006 och har sen dess vunnit 7 matcher och bara förlorat en gång. Med debuten i UFC gjorde han sin första match utanför Brasilien och därför är det klart svårt att värdera hur bra killar han mött hemma. Men av de få klipp jag sett på Dos Santos tidigare matcher verkar han vara riktigt stark i clinch.

Hans kontrakt i UCF gäller 4 matcher och med vinsten mot Werdum har han alla möjligheter att få bra matcher. Efter sin match var han i intervjuerna återhållsam men självklart nöjd. Han sa att hans plan var att satsa med sin uppercut som är hans bästa slag och det gick ju hem. Dessutom pratade han om en eventuell match mot Nogueria i UFC, ”Det kommer inte att hända, Rodrigo är som en mästare för mig och jag tror att han kommer bli tungviktsmästare. Jag vill vakta hans bälte”.

Till sist tänkte jag nämna att hans smeknamn ”Cigano” är slang för zigenare, fråga mig inte varför man valt att kalla en fighter för det. Det är självklart svårt att säga vilken potential killen har efter hans korta debutmatch. Men med tanke på att han tränar med killar som bröderna Nogueira, Anderson Silva, Paulo Filho och Rafael Feijao har stora möjligheter att utvecklas maximalt. Särskilt eftersom han bara tränat MMA i ett par år, dessutom har han en riktigt bra fysik med sina 193cm och 108kg. Men som vanligt kan bara tiden utvisa hur det går. Men oavsett känns tungvikten i UFC otroligt mycket mer intressant än den gjorde för ett år sedan.