Under andra advent ägnade jag drygt fyra timmar ägnade åt kampsport och fighting. Kampsportsevenemanget Fighter Extreme gick nämligen av stapeln på Fitnessfestivalen ´09 på Svenska Mässan i Göteborg och om det är kampsport i min hemstad så är jag naturligtvis på plats, så är det bara. Jag vill ogärna missa en sådan begivenhet.

Vad jag kom dit för var egentligen de två avslutande fighterna där svenskarna Christoffer Svensson och Victor Cheng skulle gå match i MMA (professionell) mot två ditresta tyskar. Hur bra de tyska motståndarna var är lite svårt att säga. Svensson fick i alla fall en kort kille vid namn, Dominik Tschense, hyfsad defensivt och med skapliga attacker stående.

Nästan direkt i en tillkrånglad situation åstadkom han ett ”cut” på Svenssons ögonbryn och läkaren tillkallades. Efter noga avvägning fick han dock fortsätta och svensken tog då det säkra före det osäkra och klappade helt sonika ut tysken, en ordentlig karamell susade in på Tschenses haka, föll ihop gjorde han, och sedan var han ett lätt offer för Svensson (seger på RSC1). Victor Cheng då, hur var han? Jo han visade verkligen mot sin opponent, Sebastian Baron, hur bra han är. Chng var väldigt allround och kvick och kom rätt snabbt i en dominerande position och hittade efter några slagväxlingar stående rätt med en submission på golvet och avgjorde. Det hela var över innan man ens hunnit studera Baron ordentligt. Bra gjort av MMA-proffsen får jag säga.

Fighter Extreme bestod för övrigt till större delen av SM-matcher i Shootfighting, kamper i Muay Thai och submission wrestling. När det gäller Shootfightingdelen så fanns det några ganska så bekanta namn för oss MMA-fans i startfältet bl.a. Kristoffer Murén (MMA-proffs) som tog SM-titeln på vikten -70kg. Han dominerade en fartfylld match mot kompetente Onur Polat Ceasar MMA och vann med 3-0.

Vidare så fick Gladius Christopher Wassberg in en våldsam strypning (rear naked choke) på Escalates Kim Björnbakk och säkrade SM-tecknet i -76 kg. Björnbakk fick rejält ont, grinade illa men repade sig hyfsat snabbt. Bästa Shootmatchen var tveklöst den mellan Jonatan Westin, Stockholm Shoot och Filip Sandung Gladius MMA (-83kg). Speakern Andreas Bruzelius kallade dessa två kämparna för monster i en klass för sig och det kan jag mycket väl förstå, vilka tuffingar! Det var stenhård slagväxling direkt och Westin blev ganska omgående illa träffad och han gjorde sedan vad han kunde för att reda ut stormen men Sandung var sylvass i uppföljningen och kunde bärga segern på RSC.

Intressant att notera var även det faktum att det för första gången korades en svensk mästare i kvinnlig Shootfighting, pga brist på deltagare har detta inte kunnat göras tidigare men nu fick man kröna en mästarinna på – 60 kg. Åsa Landström från Gladius vann över Jessica Green Spirit Fight Center via en submission i första ronden.

Thaiboxningsmatcherna var av skiftande kvalitet och jag skall väl villigt erkänna att jag är minst insatt i den grenen. Men av någon underlig anledning så var tjejerna bäst denna eftermiddag och häftigast var Maria Olsson -56 kg (Södermalms Shaolin Top Team) som imponerade med sin grymma kondition och säregna förmåga att slå nonstop (hon utdelade överlägset mest slag på hela tävlingen). Linn Wennergren från Fighter Muay Thai var inte dålig men fick fullt sjå att bara försvara sig. Olsson vann överlägset på poäng (3-0).

Roligt var det även att se Fighter Magazines krönikör Åsa Lempert utkämpa en batalj mot FMT:s Linnea Skåpdal. Jag trodde på förhand, lite fördomsfullt, att Lempert skulle vara en risig kampsportare men hon var faktiskt riktigt bra. Rådde på Linnea gjorde hon dock inte. Skåpdal var ett par strå vassare (vikten var -58kg). Jag får väl ägna några rader åt submission wrestling här i artikeln också även om det var svårt att från ringside (jag satt inte på de två första raderna) se ordentligt. En batalj mellan den dekorerade fribrottare Bobby Nejad (GBG MMA) och jiu jutsu specialisten Mikael Knutsson (Gladius MMA) var väl den mest intressanta i den genren. Det visade sig till slut att brottaren Nejad var den skickligare och mest dominante, klar seger för honom.

We are live!
Där står vi, tre barndomskamrater från Sverige, utanför MEN arena i Manchester redo att beskåda invägningen. Alla tre har vad vi skulle kunna kalla en gedigen idrottsbakgrund, men huvudsakligen i mer ”traditionella” svenska idrotter. Idrotter som har fått OK stämpel av mellanmjölkens jury. Vi är idag tre stycken 35-åriga akademiker som de senaste åren kryddat våra liv med barn och ett intresse för mma. Just denna helg har vi tagit ledigt från barnen och alla medföljande bisysslor för fullt fokus på det senare!

Förväntansfulla har vi suttit på hotellrummet fredag förmiddag, och likt de arbetsskadade akademiker vi är, diskuterat annat än själva galan. Vilka är det som tittar på en UFC gala? Hur fick det information kring galan? Laddad med dessa frågor ger vi oss ut på byn Manchester, långt från mellanmjölken, ytterst nära mer maltbaserad dryck. Det som slår oss är hur lite detta evenemang, som är det största i sin idrott, påverkar stadens miljö. Det enda vi finner är några (i och för sig stora och uppseendeväckande) reklamskyltar i arenans direkta närhet. I övrigt är den uppiffade gamla arbetarstaden (positiv överraskning!) förvånansvärt förskonad från information/reklam.

Vi fortsätter vårt utredande arbete. Vad vet den slumpvis utvalde Manchesterbon om UFC: s närvaro i staden. Intresse för, och kunskap om, nyliga Pink konserter visar sig mer bekanta, och en ytterst begränsad kännedom avslöjar sig. Ingen vet ens vem Michael Bisping är.

Åter till invägningen. Vi har fått tid och plats av en pålitlig källa, och är mentalt förberedda på att bli nekade tillträde, då dessa jippon ibland bara är för UFC-fight club medlemmar. Förvånansvärt enkelt glider vi förbi armén av kycklinggula vakter och rakt in i lejonets kula. Enligt oss sker detta på utsatt tid. Vi möts av tusentals åskådare, en gungande Dan Hardy och en nyvägd Mike ”Quick” Swick. En dubbel och motstridig känsla fyller kropp och knopp. Kroppen reagerar med gåshud och en ”wow” känsla. Den ordnade och punktliga ”made in Sweden” hjärnans spontana reaktion är; vad är klockan? Förbryllade inser vi att vi missat ca 90 % av invägningen, trots att vi, enligt svensk praxis, nästan stressat fram blödande magsår i oron att inte komma i tid. Återkommer till den tidlösa frågan; att vara (i tid) eller att inte vara (i tid). Trots att vi är sena känner vi den puls som förmodligen väntar oss vid själva galan. Från där vi nu står på det övre etaget spanar vi in våra platser på sektion 113, betydligt närmare än vi nu står. Vilken upplevelse det skall bli. Och framförallt att få se en svensk göra sin UFC debut!

Matchdag! Vi missade som sagt Alexanders invägning, och undrar hur gutten känner sig idag. Vi har följt tränare Augusts Walléns blogg, och känslan av att teamet är i samma stad och förbereder sig ger en mysig känsla i en annars utdragen väntan. FAN vad gött det ska bli och få se hans match!

Resten av dagen kan sammanfattas med följande citat:
”- Vad är klockan?”
”- Har du biljetterna?”
”- När ska vi åka?”
”- Visst ser du att jag stoppar biljetterna i min ficka?”
”- När ska vi åka?”
”- Var är min väst….?”
”- När börjar första fight?”
”- Den börjar 5:45”
”- Är du säker?”
”- Titta själv!”
”- Du har rätt, det står 5:45!”
”- Tack!”
”- Ingen orsak”

5:38 kliver tre svenskar med leenden som skulle få Jokern att blekna i MEN arena. Här begås dock ett fatalt misstag. Misstaget begicks dock i, vad som enligt svensk lag kallas god tro. Trion väljer, på ren instinkt, att gå förbi ölförsäljningen i tron att vi har solida 7 minuter till godo till första fighten som är André Winner mot nån okänd. Ett annat skäl är att trion tycker om öl, men BARA om de vet att de har 7 minuter till godo!

När vi stått i kö nån minut hörs ett stort jubel inifrån läktarna. Leenden förvandlas till fågelholkar. ”-Vad i helvete händer?” Jag, som överlåtit äran att betala till mina kamrater, rusar in genom närmaste dörr. Där möts jag av en välfylld arena, och en nästan lika välfylld oktagon. Av de två med shorts i buren står en på alla fyra vid en pall, medan den andra skuttar omkring. En oroande känsla kryper sig på. ”-Vilken match?” Reprisen på storbildsskärmen visar en KO sekvens. En av killarna (vinnaren visar det sig) bär en alltför välbekant spadersymbol tatuerad på höger axel. Jag springer ut likt ett barn som sett mamma och pappa nakna tillsammans och helst vill glömma det hela och meddelar sorgen till övriga. Ser hur deras hjärnor spinner iväg och söker efter rimliga förklaringar. Klockan är vi denna tidpunkt inte ännu 5:45. I frustration attackeras 3 kycklinggula arenavärdar med frågor och krav på svar till denna SKANDAL. Har varit med om många evenemang som startat sent men aldrig för tidigt. Detta leder givetvis inte till någonting, men var nödvändigt för stunden.

Resten av kvällen njuter vi av ett fantastiskt evenemang. När jag skriver fantastiskt, vad menar jag då? Det finns många organisationer som försökt sig på the noble art of making wrestling/boxing/jumping around event. Varför har just UFC varit så framgångsrika? Uppenbarligen räcker det inte att två vältränade atleter pucklar på varandra. Att organisationer som PRIDE och CageRage gått om kull visar på att det inte ens räcker med duktiga och välkända atleter för att lyckas. Och varför verkar de vara så intresserade av den europeiska marknaden? Då detta är min första mma-gala har jag inte mycket att jämföra med, men skall ändå försöka mig på en analys.

Om vi, likt Karl-Bertil Jonssons julafton (viktigare än gröt, glögg och pepparkakor) stannar upp ett tag och försöker se vad som egentligen hände under det till synes barbariska evenemanget UFC 105, kommer vi fram till följande betraktelser.

Firma Fertitta/White har verkligen lyckats skapa ett koncept med framgång både som TV- och live evenemang. I USA generellt finns en välutvecklad konst i att skapa bra livearrangemang sett till helheten. Pausunderhållning med en T-rex som dunkar och voltar och folk som tappar konceptet helt för att vara med på sk fan cam på jumbotronen skapas för att inte behöva sitta ostimulerad under en 90 sekunders time-out i basket. Inget får gå förlorat. Det tomrum som blir mellan matcherna fylls med relevant hype inför nästa match och reklam för kommande galor. Få hörhand trodde jag att det skulle kännas bitvis segt med all den förväntade dödtiden, men så var inte fallet.

Vad har då den brittiska arenakulturen att tillföra? Svaret är enkelt; stämband och hjärta! Vi som varit på en engelsk fotbollsmatch (eller boxningsgala enligt Paulo Roberto) vet vad brittisk läktkarkultur innebär. Med undantag från de allra största och rikaste klubbarna, spelar klubbarna på fyrkantiga tegelkolosser som sett till estetik och komfortnivå är precis som det brittiska imperiet, jävligt ute. Första upplevelsen är klaustrofobi och rädsla i kö utanför stadion, ihoppackad med 39 000 argsinta kolgruvsarbetare på väg till gemensam aggressionsterapi, redo för flaskkastning och stök.

Väl inne på arenan möts du av än mer tegel, staket och vakter. Lättklädda tjoande flickor i pyramidformation och break dansande Margreth Thatcherkopior lyser med sin frånvaro. Men torftigheten i detta i kombination med ofta grått och blött väder samt arbetarkulturen har skapat en elektrifierad stämning åskådarna själva skapar. Lag och alla tillhörande sånger går i arv från far till son. Traditionen och stoltheten är stor. Och det är på just denna punkt det kan brista på vissa amerikanska evenemang, den kollektiva samstämmigheten som ofta finns i Europeiska länder blir inte densamma.

Den 14 november 2009 möts det bästa av två världar. Det jubel som manifesteras under förmatcherna är enormt. Det ljud som möter hemmasonen Michael Bisping är bortom ord. Vi har alla tre bevittnat många stora evenemang (invigning fotbolls EM, premier league, NHL, NBA, college football etc) men aldrig varit med om dess like. Jeansen dallrar av ljudvågor och håret reser sig. Varje jabb och nedtagning lockar fram primala skrik hos 17 000 hängivna britter i decibelskalor en svensk arbetsdomstol aldrig skulle godkänna.

Utöver ljud, ljus, bild och stämning av högsta kvalitet imponerar även de små proffsiga detaljerna. Hur ”the veteran voice of the octagon” Bruce Buffer med jämna mellanrum skanderar; ”next fight in ten minuites, so ladies and gentlemen do what you gotta doooooo! Tusentals ölsvällda blåsor reser sig…

En annan njutning är de små detaljerna som skiljer live från TV. Att kunna se Mike Goldberg ta av sig kavajen när han inte är i blid. Se Rondflickan stanna på exakt samma plats, för att på kameramannens tecken gå sista biten till sin stol. Eller hur Dana White (tycka vad man vill om honom, men han vet hur det hela skall marknadsföras) tar sig rejält med tid för fotografering med de för honom ovärderliga fansen. Men framförallt är det stämningen som gör intrycket. Och skapa stämning är något britter kan.

Ca 11:15 lokal tid är äventyret över. Totalt sett var det en riktigt godbit, men dock med viss bitter eftersmak. Att befinna sig i samma byggnad som Alexander Gustafsson under hans UFC debut utan att se något känns osexigt. Men vi har sparat biljetterna som bevis och skall slåss för våra rättigheter!

Over and out!

Då var Superior challenge 4 ”Bad intentions” avklarad och där bjöds vi på massor med underhållande matcher och ett bra arrangemang. Gå vidare för att läsa rapporter från matcherna samt mina tankar om galan som helhet. Resultatet i korthet hittar ni här och missa inte heller vår rapport hos Sherdog.

I förmatchen fick långe Nicklas Bäckström en rolig proffsdebut då han tidigt slammade Gabriel Mboge Nesje. Därifrån kunde han jobba in ett stryp från rygg och segern var klar. Den blott 19 år gamle Bäckström var kanske galans gladaste vinnare.

I galans internationella match möttes fransmannen Olivier Pastor och brassen Ocimar Costa. Matchen var fransmannnens sjunde för året och det blev ännu en vinst för honom genom slag på marken i den tredje ronden.

Meher Aziz från GBG MMA kommer in tillsammans med sin bror Usama och verkar riktigt tänd. Han ställs mot Michael Böbner från Schweiz. Tyvärr får Aziz ett finger i ögat en bit in i matchen och matchen döms till en ”no contest” då han inte kan fortstätta.

Näste man att komma in är gänglige Scott Pooley som går in till ”London Calling” med The Clash. Hans bakgrund är Ju-jitsu och han visade tidigt att han inte ville stå upp med Hiltis Navid Yousefi. Men de gånger de hamnade på marken kunde Yousefi straffa britten med slag. I den andra ronden försöker britten ännu en gång dra guard men får smaka på svenskens handske och domaren bryter. Kanske har det nu lossnat för Yousefi som vunnit två raka matcher.

När de långa mellanviktarna Magnus ”Jycken” Cedenblad och Jonas Hellqvist äntrade ringen förstod man att det skulle bli krig. Ren Yis Hellqvist börjar bäst och ser stark ut när han pressar i klinch och landar tunga knän, matchen stoppades dock för ett missriktat knä men Jycken kunde snabbt fortsätta. Hellqvist tar sen ner Stockholmaren men Cedenblad kan ta sig upp igen. Hellqvist försöker igen med ett vacker höftkast där han landar i bra position och går på ett armlås. Cedenblad ger dock inte bort något och kan svepa och få ryggen på sin motståndare. Därifrån sätter han snabbt ett stryp och Hellqvist tvingas klappa. En överlycklig Jycke dansar sen runt och poserar för fotograferna.

Piotr Jakaczynski från Hilti ställs sen mot fransmannen Ibrahim Moginot och där ser Piotr betydligt större ut än sin motståndare. Och han kan också gång på gång ta ner fransmannen och jobba med slag från guard men har problem att ta sig till mer dominanta positioner. Moginot försöker med submissions men lyckas inte rubba Jakaczynskis starka bas. När matchen är över står svensken som vinnare men har inte varit riktigt nära att avsluta.

Hamid Corassani kommer in till soundtracket för ”Den siste mohikanen” och behöver bara drygt halva den första ronden för att göra slut på unge Peter Mettler som blev bokad sent. Göteborgaren Corassani pressar med knän stående och på marken visar han bra kvalié mot grapplern Mettler. Matchen avslutar han genom att ställa sig upp i motståndarens guard och slå tills domaren bryter. En lycklig Corassani bärs sen runt av sina lagkamrater och verkar ha hållit sig från att bryta handen den här gången.

Nästa match innehåller ännu en fighter från Hilti då Tchavdar Pavlov kommer in. Den långe fjäderviktaren ställs mot en kort och bred spanjor med namnet Jose Luis Zapater som dessutom är nästintill täckt av tatueringar. Matchen blir en riktig prövning för Pavlov som har lite svårt att hitta avståndet stående och blir nedtagen gång på gång. Men spanjoren har svårt att göra mycket skada på marken men är trots allt den som har övertaget när den tredje ronden kommer. Men hans muskelmassa verkar ha gjort honom trött och istället kan Pavlov kontra en nedtagning och själv få överläge på marken. Där börjar han bombardera spanjoren med slag och domaren stoppar matchen när Zapater står på alla fyra.

Kvällens tredje representant för Göteborg MMA är Assan Njie som såg riktigt tänd ut före matchen mot tjecken Tomas Kuzela. Han börjar också bra med klinch och nedtagningar men kanske blir han lite ivrig och släpper flera gånger bra lägen för att söka submissions utan att lyckas. Men Kuzela kan inte göra någon större skada de gånger han får överläge på marken. Den andra ronden fortsätter på samma sätt där Njie verkar något trött efter sin tidiga forcering och han bevakar mer sina positoner. I den tredje kan han äntligen sätta en submission och vinner med en tight giljotin.

Publikens jubel blir rejält när Diego Gonzalez går in mot ringen för att möta japanen Yasushi Kitazaki. Denne hade då redan kommit in i karatedräkt vilket skvallrade om att han gärna ville stå upp. Diego går tidigt på en nedtagning och får därifrån även japanens rygg och söker flera submissions. Men mot slutet av ronden kan japanen svepa och istället hamna i överläge. I den andra ronden verkar Diego helt släppa sin gameplan och de båda börjar istället svinga stående till publikens jubel. Där träffar de både och det är svårt att se vem som tog hem ronden. I sista verkar det istället som att japanen hittar mer rätt stående och hans jabbar sitter bra flera gånger och Diego verkar tröttna. Men mot slutet tar Diego ner motståndaren och kan även ta ryggen för att söka submission. Precis som i första ronden kan dock japanen vända och han avslutar i Diegos guard där han försöker forcera med tunga slag. När matchen är slut har två av domarna Diego som segrare medan en har satt matchen som lika. Båda två har bjudit på en grym match och jag ser gärna japanen igen.

Tor Troeng går sen in mot den erfarne britten Mark Weir som har en imponerande fysik för sina 42 år. Han visar också direkt att han är farlig stående med höga sparkar och Tor får dyka på en nedtagning men fastnar i en giljotin. Troeng klarar sig ur och kan med sin fysik kontrollera på marken dock utan att kunna avgöra. I andra ronden fastnar han igen i en giljotin efter en nedtagning men kan ta sig ur och straffa Weir från mount med tunga slag. Matchen tar sen slut i den tredje när Troeng för ovanlighens skull hamnar på rygg, därifrån sätter han en triangel och britten klappar. En mycket imponerande seger för Tor som ska gå match igen i december mot tuffe britten Matt Thorpe.

Obesegrade Bobby ”Danger” Rehman kände nog direkt mot Daniel Acacio att det skulle bli en tuff match. Brassen hoppar in ett knä och fortstätter med en enkel nedtagning. Resten av matchen blir mer av en transportsträcka då brassen bollar med en tappert kämpande Rehman på marken. Svensken får nästan uteslutande försvara sig matchen igenom och i den andra rondvilan vill domaren stoppa på grund av en stor bula i Bobbys panna men han fortsätter. När sista ronden är över står Acacio som segrare via domslut, men ärligt talat skulle han nog kunnat avsluta tidigare om han velat.

I kvällens sista match kommer inhopparen Andy Walker in och sätter sig ner i ringhörnet för att vänta på showen från Reza ”Maddog” Madadi. Den innehåller allt från helikopterljud till kvinnliga dansare och Reza själv hoppar in mot buren med en svensk flagga i handen. När matchen väl sätter igång använder Madadi sin brottning och tar ner Walker och avslutar direkt med tunga slag. Hatten av för Walker som hoppade in samma dag då den ursprungliga motståndaren bröt fingret före match, men han hade inte en chans mot Madadi. Efteråt visar en känslosam Madadi mycket respekt för sin motståndare och tackar alla som stött honom på sistone.

Summerat får man säga att det var en bra kväll för Sverige, det var bara en besökande fighter som lyckades vinna sin match mot en svensk. Publiken fick se mycket underhållande matcher och hela arrangemanget var riktigt bra till stor del. Förhoppningsvis kan de locka till sig ännu fler meriterade fighters som kan ge våra svenska stjärnor ännu tuffare matcher.

För egen del är jag nog mest imponerade av ”Jyckens” vändning mot Hellqvist samt Troengs kyla mot Weir där han flera gånger fastnade i submissions men lugnt tog sig ur. Däremot undrar jag om informationsfilmen om MMA man visade före matcherna fyllde någon funktion, det kändes lite som att nedvärdera publiken. Jag längtar redan till nästa Superior challenge och då tror jag man kommer göra det ännu bättre.

Jag läste för ett tag sedan att Hiroshi Izumi skrivit på för Sengoku, ringer namnet ingen klocka? Hade vi varit i Japan hade du antagligen skrikit rakt ut av glädje och tänkt att det var en fantastisk nyhet. Under lång tid har gamla judokas varit stora dragplåster i japanska MMA-galor. Och som nationalidoler har de säkerligen gynnat publikintäkterna och populariteten, men rent sportsligt har det inte alltid varit särskilt lyckat.

Men nu har det kommit fram flera judokas som faktiskt lyckats med övergången med hedern i behåll. Därför tänkte jag att det var på sin plats med en liten genomgång över vilka kända utövera som bytt sport, men har ni svårt för pyjamassporter varnar jag er för att läsa vidare.

Legendarerna

Hidehiko Yoshida
Det är naturligt att börja den här genomgången med Yoshida, en av de kanske mest populära idrottsprofilerna i Japan. Den snart 40 år gamle Yoshida tog OS-guld 1992 och har dessutom ett VM-guld och flera silvermedaljer. När han gjorde MMA-debut 2002 i Pride var det mot Don Frye och japanen vann via submission. Han vann faktiskt sina tre första matcher innan han mötte Wanderlei Silva och förlorade på domslut, en motståndare han förlorat ytterligare en gång då via delat domslut.

Men han gjorde sig känd som en stryktålig och tuff fighter och inledde karriären riktigt bra. Fram till 2006 hade han ett record på 7-3-1 men sen gick det utför. Yoshida som vann OS i 78kg började då istället gå i uteslutande i tungvikt och har sen dess förlorat 4 av 5 matcher. Visserligen mot bland annat Mirko Filipovic och Josh Barnett men den gamle legenden har verkligen sett trött ut. Han borde satsa på att träna sina elever i Yoshida dojo istället, men så länge han fortsätter att dra folk kommer han nog att fortsätta.

Makoto Takimoto
En annan från Yoshidas dojo är Takimoto, han tog OS-guld år 2000 och har dessutom ett VM-guld. Sen debuten har han som mellanviktare skrapat ihop ett record på 5-5 i Pride och Sengoku. Hans största framgång var en seger mot Murilo Bustamante. Bland förlusterna hittar man bland annat Gegard Mousasi och Frank Trigg, men han vann faktiskt sin senaste match i Sengoku i maj och bröt en svit på två förluster. Men med den bakgrund och framgång han har haft är det svårt att se MMA-karriären som lyckad. Det är för övrigt han som kastar i den översta bilden.

Pawel Nastula
Ett av de minst lyckade övergångarna stod helt klart polacken Pawel Nastula för. Han var en fantastisk judoka, med OS-guld i Atlanta 1996, två värdsmästartitlar samt ett par EM-titlar. Men i MMA kunde det knappt gått sämre, men en stor del av den skulden ska man lägga på Pride där han debuterade 2005 vid 35-års ålder. De tänkte nämligen att har man OS-guld i Judo, då klarar man allt. Därför slängde man in Nastula mot Antonio Rodrigo Nogueira och Aleksander Emelianenko i hans två första matcher. Totalt har han ett record på 1-4 och han har under sin korta karriär dessutom mött Josh Barnett. Och förhoppningsvis slipper vi se honom gå fler matcher.

Yoon Dong-Sik
Koreanen Yoon var en oerhört duktig judoka som har vunnit mång världscuper och de asiatiska mästerskapen. Dessutom har han ett brons från VM år 2001, men i MMA har det gått sämre. Hans record har blivit 4-6 i Pride och DREAM och bland förlusterna hittar man bland annat Quinton Jackson och Kazushi Sakuraba.

De lyckade

Hector Lombard
När man går in på de mer lyckade exemplen slås man av att de är de som har mer blygsamma meriter som Judokas. Ett exempel på det är mellanviktaren Hector Lombard, han var med i världstoppen under flera år utan att ta några större titlar. Men han är flerfaldig Kubansk mästare och har placeringar från världscuper samt deltog i OS år 2000. Han vann nyligen bältet i Bellator och har sopat mattan med allt motstånd i Australien. Och med ett record på 21-2 verkar han nu vara redo att göra sig ett namn i USA. Värt att notera är att hans enda förluster kom i Pride mot Akihiro Gono och Gegard Mousasi. Intressant är också att han vunnit mer matcher via knockout än submission och ofta ser till att använda sin Judo för att hålla matcherna stående.

Yoshihiro Akiyama
Jag skrev nyligen en lång artkel om superstjärnan Akiyama och tänker därför inte skriva särskilt mycket om hans MMA-karriär. Men klart är att han är på väg att bli en av de mest lyckade judokas som gått över till MMA. Och han har precis som Lombard blivit en komplett fighter som använder sin Judo på ett smart sätt. Som judoka var han Asiatisk mästare, vann en av världens tuffaste tävlingar i Paris samt deltog på VM. Och med en mycket viktig första vinst i UFC mot Alan Belcher lär hans popularitet bara öka i Asien.

Fedor Emelianenko
Man behöver knappast skriva någon presentation om Fedor, världens bäste tungviktare som dessutom vunnit allt i Sambo. Men han har ju också en bakgrund i Judo, vilket ändå gör det värt att nämna honom. I slutet av 90-talet tävlade han flitigt i Judo och kom trea på ett par världscuptävlingar. Dessutom tog han ett brons på de ryska mästerskapen. För att förstå den bedriften får man tänka på att Judo är en av de största sporterna i Ryssland och att de alltid tar hem mängder med medaljer när det är VM och EM. Därför är det riktigt stort att ta medalj på ett ryskt mästerskap, jag skulle vilja säg att det inte är mycket svårare att placera sig på ett EM jämfört med ett ryskt mästerskap.

Framtiden

Satoshi Ishii
Här har vi självklart Ishii som varit mycket omtalad under nästa ett års tid nu. Han väntas äntligen göra sin debut under hösten och till slut var det Sengoku som blev hans val. Det är svårt att veta riktigt vad man ska vänta sig av honom, men klart är att han har väldigt stor potential. Han vann OS-guld i tungvikten förra sommaren endast 21 år gammal och har verkligen tiden framför sig. Men med tanke på ödet för många japanska judokas som gått över så kan man inte vara för säker. Mycket handlar om rätt träning och bra rådgivare. Men han har en mycket stabil Judo och var ingen stor kastare men har kanske just vad som krävs för att föra över sin kunskap till MMA.

Hiroshi Izumi
Och till slut får jag anledning att återkomma till Hiroshi Izumi som jag nämnde i inledningen. Han väljer att lämna Judon 27 år gammal och blev senast förra året asiatisk mästare och började redan då prata om en ny karriär. Han tog dessutom silver på OS år 2004 och vann VM år 2005 och alla titlarna kom i viktklassen 90kg. Han är verkligen inte lastgammal och vi får se om han har motivationen att lära om, men Sengoku har definitivt gjort ett kap ekonomiskt sett.

Övriga

Man måste självklart nämna Karo Parisyan, killen som introducerade Judo i UFC. Men han tävlade nästan bara som junior och har inga riktiga meriter som senior vilket inte riktigt kvalificerar honom för listan. Men hans meritlista i MMA talar för sig själv, även om hans personliga problem tyvärr förstört hans karriär på senare år. Dessutom finns självklart Thierry Rameu Sokoudjou som var nationell mästare i Kamerun och under sin korta MMA-karriär hunnit med både hyllningar och sågningar. En annan aktuell kille är ju Dong Hyun Kim som vann sin match på UFC 100 och fortfarande är obesegrad, han är också en gammal judoka men utan större meriter.

Om vi till sist blickar tillbaka mot Japan finns där fler killar från Yoshidas gym, Kazuhiro Nakamura och Michihiro Omigawa. Nakamura har tagit medalj i de japanska mästerskapen medan Omigawa var mer framgångsrik med silver i de Asiatiska mästerskapen samt världscuptitlar. De båda har meriter från Pride och UFC, men kom efter ett gäng förluster på att de borde byta viktklass. Och sen dess har det gått bättre för båda. Det gör att man också kommer in på ett annat problem, det finns alldeles för många exempel på japanska fighters som går i fel viktklasser. Men det är en helt annan diskussion. Dessutom kan listan med folk som har bakgrund i Judo göras väldigt mycket längre, men jag tror att jag fått med de mest namnkunniga.

Vill man kolla upp fler judokas som bytt sport kan man gå in på judomma. De är inte bäst uppdaterade men har en hel del intressant att erbjuda. Bland annat är det totala recordet för internationella och nationella judokas som gått över till MMA enligt deras statistk 195-88-5. Och jag tror faktiskt att de siffrorna kan ta och förbättras framöver nu när den första generationen judokas som gått fått uppleva att det är lättare sagt än gjort.

Jag tänkte gå ifrån våra principer lite och prata om något som inte är MMA, nämligen ADCC 2009 som börjar i Barcelona i morgon. Det finns nämligen en hel del duktiga MMA-fighters som ställer upp, bland annat vårt svenska hopp Ilir Latifi. Vi hittar även gamla mästare i UFC, TUF-deltagare, Pride-veteraner samt en bälteshållare i Sengoku. Men gillar ni inte att duktiga fighters slösar bort sin tid med att brottas kan ni strunta i att läsa vidare.

Om vi börjar med lite kort information om ADCC så står det för Abu Dhabi Combat Club. Det startades 1998 av Sheikh Zayed bin Sultan Al Nahyan som är son till en före detta president i Förenade Arabemiraten. Han ville se bra matcher på hemmaplan och hade en massa pengar över vilket gjorde att ADCC snabbt fick status som den största grapplingturneringen i världen. Detta tack vare att han till en början helt enkelt bjöd in alla stora fighters och erbjöd stora prissummor. Turneringen hålls numera varannat år och det finns 16 platser i varje viktklass, de gamla resultaten hittar ni här.

Nu tar jag helt enkelt och går igenom viktklasserna och börjar med lättviktarna. Jag kommer inte att nämna alla som har gått MMA-matcher utan de som numera finns i de större organisationer och känns intressanta att nämna.

-60

Megumi Fujii är kanske världens bästa kvinnliga fighter och har ett record på 18-0 där hela 15 av matcherna vunnits via submission. Dessutom har den 35 år gamle Fujii kommit på andra plats i ADCC två gånger samt vunnit turneringar i BJJ och Sambo hemma i Japan.

+60

Cristiane Santos kallas ju ”Cyborg” som ni vet och har ett record på 8-1. Senast besegrade hon Gina Carano och har kört över det mesta i sin väg. Däremot är hon inte känd som någon duktig grappler men räknar kanske att vinna matcher tack vare sin fysik.

65,9kg

Jeff Curran har gått över 40 matcher sen debuten 1997, men har förlorat fyra raka matcher i WEC. Hans record är 29-12, värt att notera är att 18 av vinsterna kom via submission, men så är han också svartbälte i BJJ.

Rani Yahya gick och vann ADCC 2007 men har även lyckats ganska bra i MMA där han har ett record på 15-4. Hela 13 av hans vinster har kommit via submission och för tillfället finns han i WEC där han vunnit tre matcher.

76,9

Yoshiyuki Yoshida har på senare tid gjort sig ett namn i UFC där han vunnit två matcher på submission. Den enda förlusten kom mot Josh Koscheck förra året och totalt har den förre judokan ett record på 11-3.

87,9

Jorge Santiago är lite av en personlig favorit och han är ju som ni vet mästare i mellanvikt i Sengoku. Det gick sådär i UFC för honom, men sen dess har det blivit 9 raka vinster mot bland annat Kazuo Misaki och Jeremy Horn. Hans record är på 21-7 och där har 12 vinster kommit via submission vilket skvallrar om att han som brasse har en bakgrund i BJJ.

Tom Lawlor såg vi i TUF säsong 9 och han har sen dess vunnit två matcher i UFC, totalt är hans record 8-1. Innan han kom in på MMA var han en mycket duktig brottare och blev bland annat blev All-american vid flera tillfällen.

Andre Galvao är väl mer grappler än MMA-fighter egentligen, men han har sagt att det är MMA han satsar på. Där började han med att vinna tre raka matcher via submission, innan han förlorade mot Jason High i DREAM. Men som grappler är han desto mer meriterad, i ADCC för två år sedan kom han på tredje plats både i sin viktklass och den öppna klassen. Dessutom har han vunnit VM i BJJ flera gånger och anses vara en av världens bästa utövare.

Kazuhiro Nakamura tillhör Yoshidas dojo och har en bakgrund i Judo. Han har gått matcher i UFC, Sengoku och Pride där han skrapat ihop ett record på 13-10 i matcher mot i stort sett hela eliten.

98,9

Ilir Latifi behöver ingen närmare presentation, men man kan säga att han är i väldigt gott sällskap i sin viktklass.

Dean Lister är kanske en av världens bästa grapplers utan dräkt, i MMA har det dock gått lite sådär. Hans record är 11-6 och 9 av vinsterna har kommit via submisison. Han gick senast match i UFC där det totalt blivit 6 matcher varav han vann fyra, men han lyckades aldrig riktigt leva upp till förväntningarna. Men som grappler är han desto mer meriterad, han vann ADCC 2003 i öppen viktklass och har dessutom varit amerikansk mästare i både BJJ och Sambo.

Xande Ribeiro har vunnit två matcher i Sengoku och säger sig vilja satsa på MMA. Men främst är han uppfödd på BJJ och är tillsammans med den skadade Roger Gracie kanske den bäste BJJ-utövaren i de tyngre viktklasserna. Han har vunnit VM i BJJ ett gäng gånger och var även först med att dra ut Jeff Monson. Dessutom vann han ADCC senast och är en favorit till att göra det igen.

Ricco Rodriguez är tidigare mästare i UFC och har meriter från många organisationer, men karriären har inte alltid varit spikrak då han bland annat brottats med drogmissbruk och viktuppgång. Hans totala record är på 48-11 och han har dessutom vunnit ADCC i öppen viktklass 1998. Av hans vinster har 22 kommit via submission.

+98,9

Grabriel Gonzaga är ju en något ojämn men farlig kille i UFC, dessutom är han riktigt duktig på BJJ. Han har bland annat vunnit Mundials, placerat sig på VM och kommit tvåa i ADCC. Hans MMA-record är 11-4 och 6 av vinsterna har kommit via submission.

Jeff Monson är en stubbe till fighter som vilar på en förmåga att bunta ihop sina motståndare och dra ut dom. Och med ett record på 31-9 får man säga att han är ganska bra på det han gör. Och 20 av de vinsterna har kommit via submisson och som grappler har han vunnit ADCC två gånger, senast 2005. Dessutom har har han massvis med andra titlar från stora turneringar.

Fabricio Werdum återfinns numera i Strikeforce men har med meriter från Pride och UFC, i den sistnämnda slutade han med 2-2 innan han gick gå. Totalt har han ett record på 12-4 med fem segrar via submisison. Han bland annat slagit ut Gabriel Gonzaga två gånger. Han är även regerande mästare i ADCC samt har han vunnit VM i BJJ ett par gånger och listan på andra titlar kan bli hur lång som helst.

Övriga deltagare med MMA-meriter värda att nämna är bland annat följande killar: Marcio Cruz, Vinicius Magalhaes, Antoine Jaoude, Keita Nakamura, Tom Erikson samt Hiroshi Nakamura. Dessutom möter Ronaldo Jacaré mästaren Robert Drysdale i en supermatch. Och om ni undrar var Ricardo Arona är så verkar han vara struken efter den misstänkta skada han fick i matchen mot Marvin Eastman.

Jag minns inte vilken dag det var. Inte vilket väder det var. Vad jag åt till frukost. Vad jag gjorde innan träningen eller vad jag gjorde när jag kom hem.

Men jag minns att jag lyssnade på Gravé dans la roche av Sniper. Jag minns att jag såg den välbekanta dörren dyka upp när jag gick upp för trapporna under slussen torget. Jag minns att jag bytte om och att Emilio höll i uppvärmningen. Jag minns att jag såg Måns i sina civila kläder precis innan träningen började. När vi som bäst löper omkring och värmer enligt Emilios instruktioner hör jag plötsligt Måns stämma ropa högt. – Alla tar en medicinboll!

Jag minns att jag såg den man på 190cm 100 kg med färgglatt tatuerade armar som vi kallar Månster efter hans grymma fyspass, stå i mitten av lokalen med en medicin boll höjd i skyn. Jag minns hur energin i rummet förändrades. Hur alla visste att det var dags att bita ihop för nu kommer det att bli jobbigt. Jag minns att han sa: ”När Emilio säger till gör ni 20 squats, sen 15 armhävningar och 20 sprawls med bollen. Blir det jobbigt så säg till er själva: Det är bara en boll”. Jag minns att det var jobbigt att löpa med bollen och att Emilio gav kommando flera gånger. Och jag minns att vi alla gjorde varenda squat, armhävning och sprawls. Jag minns att Måns och Emilio gick och att Nico och Zoran höll i träningen.

Sen minns jag inte så mycket. Vi brottades. Tror jag. Kanske passeringar. Möjligtvis sparring. Men jag minns faktiskt inte. Det jag minns efter uppvärmningen är de sista femton minuterna av träningen. När Zoran säger åt oss att göra kullerbyttor till andra änden av lokalen och när vi kommer dit gör vi kullerbyttor tillbaka. Jag minns hur han och Nico manade på oss och såg till att ingen fuskade. Hur Zoran ställde fram papperskorgen och sa: ”Måste ni spy gör det här, men ni ska göra kullerbyttor till vi säger stopp”.
Efter de sa stopp direkt började med nästa övning. Direkt. Ingen vila. Direkt. Jag minns hur vi gjorde upp hopp konstant i 3 minuter. Jag minns att jag ville ge upp flera gånger. Hur jag nästan gjorde det. Och jag minns det Zoran sa som förändrade allt. ”Tänk inte – bara gör”.

Jag slutade tänka, jag kände hur mitt sinne blev lugnt, min blick och ansiktsuttryck gick från plågat till totalt nollställt, hur jag blev helt tom inombords, hur jag slutade tänka. Och hur jag bara gjorde. Jag minns Nicos ord som lät ungefär som om de sades under vatten: ”Vik aldrig ner er”.

Jag minns suddiga bilder av hur vi tvingades köra intervallträning tills benen var stumma av mjölksyra, med explosivitet och all vår kraft slänga en medicinboll i marken om och om igen i ett konstant flöde. Att inte sluta förrän de sade till. Armhävningar. Burpies. Situps. Allt med samma frenesi och längd. Jag minns hur jag kände endorfinerna kicka in då och då och fick mig att rysa längs hela kroppen. Jag minns hur vi snurrade runt så snabbt vi kunde. Skuggboxades. Snurrade. Skuggboxning. Jag minns hur jag såg en av killarna tappa balansen och ramla in i kettlebellsen.

Och jag minns hur Zoran och Nico till slut sa de magiska orden ”Ta partnern bredvid er, ni vet vad ni ska göra” Jag minns hur vi gjorde den välbekanta ritualen där vi kramades och klappade högt och att träningen var över. Hur jag leende stapplade ut i korridoren mot omklädningsrummet men halvvägs där sjunker ihop framför en soptunna och av utmattning…spyr.

En kamrat ger mig en banan. Zoran ler mot mig i duschen och säger bra jobbat. Hur mycket jag älskar stämningen på klubben. Hur alla uppmuntarar varandra. Skämtar när det är tid för det, men brukar allvar när det är tid för det. Hur vi hjälps åt att bli bättre fighters. Hur vi tillsammans gör vårt bästa för att hedra det som blivit Sthlm Shoots inofficiella motto (som jag uppfattar det i alla fall) – vik aldrig ner dig.

Jag minns hur jag satte mig på tunnelbanan, klickade fram Dylan på ipoden och tänkte – Jag längtar till nästa träning.

Stocholm Shoot. Fighter Centre.

Falkenberg. Industriområde. Bakom en Jet mack. Jag hade lite problem att hitta och för varje gång min digitalklocka skiftade siffror närmare 18.00, desto mer stressad blev jag. 17.55 hittade jag till sist industrilokalen med skylten på. Väl inne bytte jag om, öppnade dörren till träningslokalen och möttes av denna synen. Jag blev genast på gott humör. All stress jag hade känt var med ens som bortblåst. Denna fräscha, rymliga upplysta lokal som badade i ett hav av blåa mattor fick mig att le. Det fanns även en ovanvåning där nybörjarna höll till.

En synnerligen atletisk man i övre medelåldern upptäckte mig och sträckte fram en näve. Är det du som är Alexander som ringde innan? Välkommen. Ta ett rep och börja hoppa så börjar vi strax. Jag gjorde som Sven-Arne sa.

Uppvärmningen bestod av hoppreps hoppande, mer hopprep, 15 armhävningar, lite mer hopprep, 15 sit-ups och ännu mer hopprep. Vi höll på med detta ca 15 min. Sen skuggboxades vi över golvet och stretchade lite efter eget bevåg i 10 min.

Sen körde vi två och två med mittsar. Den som hade mittsarna bestämde vilka kombinationer som skulle köras. Men det var tvunget att vara först slagkombinationer och sen avsluta med spark. Killen jag körde med sparkade så hårt att jag fick be honom dra ner lite för att inte mina armar skulle lossna från kroppen. Vi höll på sådär ca 15 min och sen bytte vi. Efter det gick vi över till slagkombinationer och avsluta med knän i clinchen. En av tränarna gick omkring då och då och kollade till våra tekniker. Jag frågade honom om mina rundsparkar. Han sa jag hade god teknik men för dålig kraft och snärt. Att jag skulle vara mer aggressiv (han åsyfta inte emotionen utan intentionen) i spark momentet.

Han var duktig då han med små förändringar ändrade min teknik mycket. En så enkel sak som att sträcka på vristen ordentligt och ha en snävare vinkel gjorde mycket. När jag sparkade vänsterspark tryckte han lite på mina axlar, så att de vreds inåt mer. Det kändes mycket bra och det är nånting jag tar med mig nästa gång jag tränar.

Träningen bestod inte av en massa moment eller extrem ledarledda moment. Det var mer att nöta nöta nöta bread and butter teknikerna och hjälpa varandra. Vi höll på där i godan ro och försökte variera så mycket som möjligt och ge varandra råd när vi kände att vi hade något att tillföra. Jag gillar oftast mer när en träning är mer uppstyrd, men detta gav å andra sidan en härlig frihet och glädje.

Jag pratade med de andra som tränade, de kännde alla till MMA och har även en kille som vunnit brons i Bjj VM på klubben som lär ut Bjj. Dessutom har de haft besök av MMA tränare och tränat nedtagningar och SW.

Jag fick chansen att rulla med två killar också, killen i mitten var från USA och riktigt duktig brottare.

Jag hade inte en chans nånstans. Han hade fantastisk teknik och musklade inte en sekund. Han var otrolig på att ta ner, passera och hamna i position. Han byggde en skatepark i Falkenberg och som gammal skate:are själv hade vi en del att snacka om.

Jag pratade sen med Sven-Arne ”Svempa” Mjöberg och hans döttrar Hanna och Sara. Alla kollade på MMA och favoritfighter var George St Pierre för att han var så well rounded, och för att han har så snygg kropp lade Hanna till. Några av er kanske känner igen denna familjen, och det är därför att de var med i fightermag för ett tag sen då de gjorde ett reportage om Hanna. Hanna tränar på Legacy Gym i Thailand där hon har gått 15 matcher. Sara har även hon gått en match i Thailand. Så de är inte bara väldigt snygga, de är riktigt duktiga på att fightas också. Och sämre kombinationer finns det ju. Själv är jag bara snygg och det kommer man ju inte långt med i ringen

Sammanfattningsvis var det en härlig upplevelse. Lokalerna är fantastiska och folket som tränar där var riktigt schyssta. Ödmjuka och gästvänliga. Glommens Thaibox motto är : Alla ska trivas. Och det märktes verkligen. Hoppas på att få träna där igen.

Tack till klubben, tränarna och träningspartners. Tack till alla läsare!

Nu blir det ett uppehåll i turnerandet på ett tag men jag kommer tebax så småningom. Tills dess håll guarden uppe, annars kommer jag och tar er.

Mvh
//Alexander ”on tour”

Halmstad. Västkusten. Sveriges framsida. Hem till ett mediokert fotbollslag, ett helt fantastiskt bibliotek och en hel drös, nej två tre drösar vackra kvinnor. Och så ja just det, en MMA klubb.

Jag promenerade till fots längs en gata som aldrig tycktes ta slut. När den väl till sist gjorde det frågade jag första personen jag såg efter Halmstads MMA klubb. Ja det är här sa han och pekade på en träbyggnad som såg ut som en blandning av en gammal skolbarack och ett klubbhus för en viss typ av motorcykelklubb. Peter som han hette, var dagens tränare och jag förklarade mitt ärende medens vi gick in och bytte om.

Ingången till lokalen var mörk och betongen som träffade mina fötter efter jag tagit av mig skorna var kall och hård. En smal korridor ledde fram till olika dörrar och längst in låg själva ”the killing floor” så att säga. Precis intill låg ett mötesrum med kök som överblickade träningsutrymmet genom ett stort plexiglas fönster. Skådespelare som jag är kunde jag inte låta bli att genast fantisera ihop en filmscen där ett gäng maffiosos satt och hade möte medans det slogs för fulla muggar i lokalen bredvid. Men självklart hade detta inget med verkligheten att göra, men ibland skenar min fantasi iväg bara. Men vi gör väl det vi är bäst på här i världen. Det är väl därför jag är skådespelare och Anderson Silva är fighter.

Lokalen delas med Halmstad brottningsklubb och detta märktes inte minst på mattorna. de var mycket mjukare än vanliga Bjj/MMA mattor. Uppvärmingen var varierad, pulsträning, räkor, kullerbyttor men även en del sparkövningar. Peter som har en bakgrund inom Thai-Boxning var väldigt duktig på att sätta ihop roliga och nyttiga övningar. Vi arbetade mycket med varandra, sparkade lågsparkar och frontsparkar på varandra utan skydd. Men fokus låg hela tiden på rörlighet och teknik. Släpp in din partner, låt honom /henne träffa med teknikerna och försök similera en fight utan att gå på kraft.

Jag märker nu i denna stund när jag sitter och skriver, att jag har svårt att veta vad jag ska skriva. När jag försöker minnas har jag svårt att greppa träningspasset. Det var nämligen nog ett av de roligaste passen jag tränat. Det innefattade så mycket. Mycket handlade också om de jag tränade med. Alla var lyhörda, träningsvilliga och på gott humör. Peters instruktörsstil var också härlig. Alla bytte ofta partner och han själv var hela tiden med och tränade och coachade. Sen var det nog också för att vi fick prova på alla moment inom MMA. Vi hade stående, liggande och sen helt plötsligt sa Peter; ”Du kan låna ett par shooto handskar därinne”. Sen var det shootfighting sparring! Jag hade aldrig gjort det förrut. Innan har det bara varit stående med boxningshanskar och sen SW barhänt på marken. Att få blanda allting och dessutom lägga till brottning var för att citera askungen: Alldeles…alldeles…alldeles underbart. Det fria flödet var det som var roligast och varför jag gillar MMA.

Men inget kunde toppa det som komma skulle. Det enda som saknas inom shooto är ju förståss…Ground and Pound! Jag trodde inte det skulle vara så spännande som det faktiskt var. Att slåss liggande var nånting alldeles speciellt. Och mycket svårare än vad det ser ut när man ser det på tv. Det var inte altid helt lätt att få loss händerna till att slå och man träffade inte alltid heller. Normalt sätt när man kör SW-sparring kan jag ibland bli frustrerad över att man kanske inte lyckas svepa motståndaren eller att de lägger tyngd på dig och du känner att ingenting händer, så brukar jag önska att jag fick slå lite. Att äntligen få göra det var hur roligt som helst. Mina språkliga kunskaper räcker inte till för att beskriva, det är en sån sak man måste uppleva. Det enda jag säger är att det var kul att slå på den som ligger ner, att bli slagen av den som ligger, att ligga underst och bli slagen och att ligga underst och slå tillbaks. Hur man än skivade det så var det kul.

Vi avslutade med stretching, snack, skämt och en foto session.

Tack till klubben för denna upplevelse. Hoppas på att få komma tillbaka och träna mer.

Tack till er läsare och all uppskattning ni visar.

//Alexander ”on tour” Öhrstrand.

P.S. Jag sa till alla att de fick ta bilder när de ville under träningspasset. Jag säger inte att de var partiska, jag säger bara att när jag satte submissions, då var det minsann ingen som fotograferade nånting. D.S.

I Varberg lyste solen sådär härligt som den gör när våren bestämt sig för att dra bort gardinerna en smula och titta ut genom fönstret för att se om det är dags att kanske ta sig en promenad. Jag hade lånat cykel på hotellet och åkte runt Varbergs fästning försökte jag bestämma mig om jag skulle träna Thai eller BJJ. För vad jag kunde utröna av internet så fanns det ingen renodlad MMA-klubb i Varberg. Jag kände mig, det mjuka vädret till trots, lite sugen på att sparka på någon och bestämde mig för att hitta Varbergs Muay Thai. Detta var helt omöjligt. Det fanns en hemsida med adress och träningstider men problemet var bara att det inte låg någon klubb på angivna adressen. Inte heller visste turistförmedlingen eller gemene man på gatan nånting om någon thaiboxningsklubb. Så är det ibland, eller ganska ofta i små städer, vilket jag alltid förundrats över då man i små städer ju har utmärkta chanser att synas mer. I framtiden hoppas jag hitta klubben och träna där, men just denna dagen så slutade det med mycket cyklande och en del svärande, sen gav jag upp och åkte till BJJ-klubben.

Den var belägen i en gammal flickskola, vilket gjorde det lite obekvämt att fråga efter. Jag menar om du träffade en skåning på en äppelröd cykel som sa: ”Ursäkta jag är inte från stan, men jag undrar vart flicke skolan ligger?”. Men det var inte svårt att hitta den och jag kom in och bytte om.

Det var flickskolans gamla gymnastiksal som träningen tog plats. Mattor låg utlagda i mitten av golvet och en man vid namn Mike log mot mig. Hej var det du som ringde? Mike var ca 185-190 lång, 50 år och smalt atletiskt byggd. Han hade gi på sig och hans svarta bälte var mer slitet än än en uteliggares
skor. Frågan är om det ens var ett svart bälte eller om Mike inte bara var så old school jiujitsu att han börjat med ett vitt bälte och sen tränat tills det blev svart av allt rullande. Han var mycket ödmjuk, snäll och pratglad och lånade mig en gi.

Resten av folket kom och vi blev en tapper skara på sex pers som värmde upp. Det var lite ovant att springa på trägolv och det kändes lite i knäna (30 bast som man är). Traditionell uppvärmning, springa och armhävningar. Sen var det dags för kast. Vi började med olika varianter av Judo kast och gick
sen över på svep. Sen lärde vi oss försvar mot kastet och sen ett svep på försvaret. Jag jobbade med en kille som hette Henrik (nu var det längesen, så förlåt mig om jag skriver fel, kommentera nedan så rättar vi på bloggen till det i så fall). Han hade blått bälte och var bra att jobba med.

Sen var det dags för lättare sparring. Vi började stående och skulle använda oss av de svep och nedtagningar vi jobbat med under passet. Planen var att släppa kast och svep ganska lätt för att sen sparras på marken. Det gällde dock att vara aktiv på marken, inte ligga och hålla guard. Hellre åka på lås och sen upp igen. Flöde i kampen var tanken.

Efter det struntade vi i nedtagningarna och sparrades vi bara på marken. Vi bytte partners ofta, vilket var kul då man fick köra med allt från brun till vitbältare. Jag försvarade min guard bra tycker jag, lyckades med svep och passeringar och vid ett tillfälle satte en armbar, men vid ett annat åkte jag på en själv, så det gick väl jämt ut antar jag.

Efter träningen var slut följde Carolina mig en bit på vägen. Det är nämnligen så att Carolina vill bli skådespelerska. Vi pratade om teater och om att hon ska söka lite olika skolor och jag rådde henne attta kontakt med nån skådespelare från Teater Halland och be om hjälp. Hon var lite nervös för detta, men lovade att göra det ändå. Så nu är det svart på vitt på bloggen Carolina, nu finns inga undanflykter. Alla på bloggen står bakom dig och hoppas på det bästa! Hör av dig om du behöver mer råd.

Jag vill tacka alla på Varbergs Kampsportsförening och önska dom lycka till i framtiden när de tävlar i Tävlings ju-jutsu, som är en sport där semikontakt mot kropp och huvud gäller vid anfall och fullkontakt mot kroppen när man försvarar eller kontrar. Mike är en mycket duktig tränare och hans elever likaså.

Tack till ni läsare, utan er ingen MMABloggen.

//Alexander on tour

Väl framme konstaterade jag snabbt att Kalmar är en av de vackrare städer i Sverige. Små pittoreska gator, stråk och gränder, torg små hus och ett vackert slott. Tyvärr fick jag inte chansen att njuta så mycket av staden. Vi kom torsdag kväll och skulle åka direkt efter matiné föreställningen på fredag. Dessutom var jag ju tvungen att ligga i en källare med andra svettiga män och diskutera hur man bäst och snabbast kunde bryta armen av någon.

Jag checkade in på frimurarhotellet och efter en del svärande över att deras internet kostade en massa pengar, svalde jag min ilska och googlade ”kampsport Kalmar” (eller dyl) och hittade en sida med en adress. Träningen började kl 19. Klockan var 18.54. Likt Lola i filmen ”Spring Lola”, Rents i trainspotting eller varför inte Rashad Evans i buren, sprang jag för kung och fosterland. I en stad man inte har varit i förut kan det vara svårt att hitta, så jag sprang fel ett par gånger. För att citera ett av mina favorit citat ifrån filmens värld: ”I ran until my muscles burned and my veins pumped battery acid…then I ran some more”. Tills slut hittade jag skolan, men alla dörrar var låsta, men som tur var hade en franska vikarie jobbat över och släppte in mig och pekade vart källaren låg.

Väl framme i lokalen, svettig och försenad tittade en man i blå Gi upp från sin guard. Jag förklarade mitt ärende, bad om ursäkt för att jag var sen. Anders som han hette, frågade vilken min huvudklubb var, vem som var tränare, vad mina kunskaper var och om jag var graderad inom Bjj. Stockholm Shoot, Måns, Nico mfl, jag kan lite grunder och några lås och nej blev svaren. Ja, byta du om sa Anders, gäster är alltid välkomna, medans lite skön hipp hopp på låg volym strömmade ur högtalarna.

Vi körde lätt sparring som uppvärmning och gick sedan på olika svep från Spider Guard. Det som är slående när man tränar med Bjj killar är framför allt tre saker tycker jag.

1: Hur mjukt de rullar. De slappnar av, rullar runt och verkar ta allting manana. De kan gå på ett lås, men inte stressa sönder sig ifall man försvarar, då rycker de på axlarna och går på ett nytt. De har alltid ett nytt lås i bakfickan. Alltid.

2: Gi:n. Det kan vara en nackdel då man har något att hålla tag i, men kan även användas till lås. Och att den håller dig betydligt varmare än shorts och rashguard.

3: Hur tekniskt det är. Det känns iaf mer tekniskt än SW. Det tas tag i kragen här, håller en arm där, flyttar runt en ankel si, håller foten så, byter ben, sveper här, försvarar han det tar man tag i navel luddet och drar guard.

Spider Guard var hur som helst väldigt roligt. Det fokuserades hela tiden på att man skulle sträva efter att få alla rörelser alla verka som en rörelse. Och så tränade man tre och tre. Så när de andra svepte, tittade man och lärde sig. En annan sak som var riktigt kul var att Anders intresserade sig för att jag just inte hade Gi och började klura på hur man kunde använda svepen utan att hålla i Gi:n. Han spenderade även en del tid med att visa mig en massa andra svep där man inte behövde Gi.

Efter träningen ställde vi upp oss på led och Anders kallade fram några killar en och en. Han gav dem ännu ett streck på sitt vita bälte och förklarade att de nu var redo att graderas till blått bälte. Det kan ha varit att jag är skådis, men jag blev faktiskt lite rörd av det hela. Det kändes ärofullt och traditionsbundet. Alla applåderade, gratulerade och kramades.

Vill tacka alla på Kalmar Bjj för att jag fick träna med dem. Ett härligt gäng som ni inte får missa att träna med ifall ni har vägarna förbi. Härligt att se att Bjj:n frodas i Sveriges alla källarutrymmen och att franska vikarierna runt om i Svea rike inte hyser fördomar mot män som försöker bryta armarna av varandra.

Tack som vanligt till läsarna.

//Alexander (on tour)