Hem » Reportage, UFC, UFC 105

Ett besök på UFC 105

19 november 2009 kl.00:57 av Joakim Borgudd | Inga kommentarer

MMABloggen har nöjet att presentera ett krönika från helgens UFC 105 signerad Johan Sirkka. Om du önskar att du varit där är det här läsningen för dig, luta dig tillbaka och läs hans reportage.

We are live!
Där står vi, tre barndomskamrater från Sverige, utanför MEN arena i Manchester redo att beskåda invägningen. Alla tre har vad vi skulle kunna kalla en gedigen idrottsbakgrund, men huvudsakligen i mer ”traditionella” svenska idrotter. Idrotter som har fått OK stämpel av mellanmjölkens jury. Vi är idag tre stycken 35-åriga akademiker som de senaste åren kryddat våra liv med barn och ett intresse för mma. Just denna helg har vi tagit ledigt från barnen och alla medföljande bisysslor för fullt fokus på det senare!

Förväntansfulla har vi suttit på hotellrummet fredag förmiddag, och likt de arbetsskadade akademiker vi är, diskuterat annat än själva galan. Vilka är det som tittar på en UFC gala? Hur fick det information kring galan? Laddad med dessa frågor ger vi oss ut på byn Manchester, långt från mellanmjölken, ytterst nära mer maltbaserad dryck. Det som slår oss är hur lite detta evenemang, som är det största i sin idrott, påverkar stadens miljö. Det enda vi finner är några (i och för sig stora och uppseendeväckande) reklamskyltar i arenans direkta närhet. I övrigt är den uppiffade gamla arbetarstaden (positiv överraskning!) förvånansvärt förskonad från information/reklam.

Vi fortsätter vårt utredande arbete. Vad vet den slumpvis utvalde Manchesterbon om UFC: s närvaro i staden. Intresse för, och kunskap om, nyliga Pink konserter visar sig mer bekanta, och en ytterst begränsad kännedom avslöjar sig. Ingen vet ens vem Michael Bisping är.

Åter till invägningen. Vi har fått tid och plats av en pålitlig källa, och är mentalt förberedda på att bli nekade tillträde, då dessa jippon ibland bara är för UFC-fight club medlemmar. Förvånansvärt enkelt glider vi förbi armén av kycklinggula vakter och rakt in i lejonets kula. Enligt oss sker detta på utsatt tid. Vi möts av tusentals åskådare, en gungande Dan Hardy och en nyvägd Mike ”Quick” Swick. En dubbel och motstridig känsla fyller kropp och knopp. Kroppen reagerar med gåshud och en ”wow” känsla. Den ordnade och punktliga ”made in Sweden” hjärnans spontana reaktion är; vad är klockan? Förbryllade inser vi att vi missat ca 90 % av invägningen, trots att vi, enligt svensk praxis, nästan stressat fram blödande magsår i oron att inte komma i tid. Återkommer till den tidlösa frågan; att vara (i tid) eller att inte vara (i tid). Trots att vi är sena känner vi den puls som förmodligen väntar oss vid själva galan. Från där vi nu står på det övre etaget spanar vi in våra platser på sektion 113, betydligt närmare än vi nu står. Vilken upplevelse det skall bli. Och framförallt att få se en svensk göra sin UFC debut!

Matchdag! Vi missade som sagt Alexanders invägning, och undrar hur gutten känner sig idag. Vi har följt tränare Augusts Walléns blogg, och känslan av att teamet är i samma stad och förbereder sig ger en mysig känsla i en annars utdragen väntan. FAN vad gött det ska bli och få se hans match!

Resten av dagen kan sammanfattas med följande citat:
”- Vad är klockan?”
”- Har du biljetterna?”
”- När ska vi åka?”
”- Visst ser du att jag stoppar biljetterna i min ficka?”
”- När ska vi åka?”
”- Var är min väst….?”
”- När börjar första fight?”
”- Den börjar 5:45”
”- Är du säker?”
”- Titta själv!”
”- Du har rätt, det står 5:45!”
”- Tack!”
”- Ingen orsak”

5:38 kliver tre svenskar med leenden som skulle få Jokern att blekna i MEN arena. Här begås dock ett fatalt misstag. Misstaget begicks dock i, vad som enligt svensk lag kallas god tro. Trion väljer, på ren instinkt, att gå förbi ölförsäljningen i tron att vi har solida 7 minuter till godo till första fighten som är André Winner mot nån okänd. Ett annat skäl är att trion tycker om öl, men BARA om de vet att de har 7 minuter till godo!

När vi stått i kö nån minut hörs ett stort jubel inifrån läktarna. Leenden förvandlas till fågelholkar. ”-Vad i helvete händer?” Jag, som överlåtit äran att betala till mina kamrater, rusar in genom närmaste dörr. Där möts jag av en välfylld arena, och en nästan lika välfylld oktagon. Av de två med shorts i buren står en på alla fyra vid en pall, medan den andra skuttar omkring. En oroande känsla kryper sig på. ”-Vilken match?” Reprisen på storbildsskärmen visar en KO sekvens. En av killarna (vinnaren visar det sig) bär en alltför välbekant spadersymbol tatuerad på höger axel. Jag springer ut likt ett barn som sett mamma och pappa nakna tillsammans och helst vill glömma det hela och meddelar sorgen till övriga. Ser hur deras hjärnor spinner iväg och söker efter rimliga förklaringar. Klockan är vi denna tidpunkt inte ännu 5:45. I frustration attackeras 3 kycklinggula arenavärdar med frågor och krav på svar till denna SKANDAL. Har varit med om många evenemang som startat sent men aldrig för tidigt. Detta leder givetvis inte till någonting, men var nödvändigt för stunden.

Resten av kvällen njuter vi av ett fantastiskt evenemang. När jag skriver fantastiskt, vad menar jag då? Det finns många organisationer som försökt sig på the noble art of making wrestling/boxing/jumping around event. Varför har just UFC varit så framgångsrika? Uppenbarligen räcker det inte att två vältränade atleter pucklar på varandra. Att organisationer som PRIDE och CageRage gått om kull visar på att det inte ens räcker med duktiga och välkända atleter för att lyckas. Och varför verkar de vara så intresserade av den europeiska marknaden? Då detta är min första mma-gala har jag inte mycket att jämföra med, men skall ändå försöka mig på en analys.

Om vi, likt Karl-Bertil Jonssons julafton (viktigare än gröt, glögg och pepparkakor) stannar upp ett tag och försöker se vad som egentligen hände under det till synes barbariska evenemanget UFC 105, kommer vi fram till följande betraktelser.

Firma Fertitta/White har verkligen lyckats skapa ett koncept med framgång både som TV- och live evenemang. I USA generellt finns en välutvecklad konst i att skapa bra livearrangemang sett till helheten. Pausunderhållning med en T-rex som dunkar och voltar och folk som tappar konceptet helt för att vara med på sk fan cam på jumbotronen skapas för att inte behöva sitta ostimulerad under en 90 sekunders time-out i basket. Inget får gå förlorat. Det tomrum som blir mellan matcherna fylls med relevant hype inför nästa match och reklam för kommande galor. Få hörhand trodde jag att det skulle kännas bitvis segt med all den förväntade dödtiden, men så var inte fallet.

Vad har då den brittiska arenakulturen att tillföra? Svaret är enkelt; stämband och hjärta! Vi som varit på en engelsk fotbollsmatch (eller boxningsgala enligt Paulo Roberto) vet vad brittisk läktkarkultur innebär. Med undantag från de allra största och rikaste klubbarna, spelar klubbarna på fyrkantiga tegelkolosser som sett till estetik och komfortnivå är precis som det brittiska imperiet, jävligt ute. Första upplevelsen är klaustrofobi och rädsla i kö utanför stadion, ihoppackad med 39 000 argsinta kolgruvsarbetare på väg till gemensam aggressionsterapi, redo för flaskkastning och stök.

Väl inne på arenan möts du av än mer tegel, staket och vakter. Lättklädda tjoande flickor i pyramidformation och break dansande Margreth Thatcherkopior lyser med sin frånvaro. Men torftigheten i detta i kombination med ofta grått och blött väder samt arbetarkulturen har skapat en elektrifierad stämning åskådarna själva skapar. Lag och alla tillhörande sånger går i arv från far till son. Traditionen och stoltheten är stor. Och det är på just denna punkt det kan brista på vissa amerikanska evenemang, den kollektiva samstämmigheten som ofta finns i Europeiska länder blir inte densamma.

Den 14 november 2009 möts det bästa av två världar. Det jubel som manifesteras under förmatcherna är enormt. Det ljud som möter hemmasonen Michael Bisping är bortom ord. Vi har alla tre bevittnat många stora evenemang (invigning fotbolls EM, premier league, NHL, NBA, college football etc) men aldrig varit med om dess like. Jeansen dallrar av ljudvågor och håret reser sig. Varje jabb och nedtagning lockar fram primala skrik hos 17 000 hängivna britter i decibelskalor en svensk arbetsdomstol aldrig skulle godkänna.

Utöver ljud, ljus, bild och stämning av högsta kvalitet imponerar även de små proffsiga detaljerna. Hur ”the veteran voice of the octagon” Bruce Buffer med jämna mellanrum skanderar; ”next fight in ten minuites, so ladies and gentlemen do what you gotta doooooo! Tusentals ölsvällda blåsor reser sig…

En annan njutning är de små detaljerna som skiljer live från TV. Att kunna se Mike Goldberg ta av sig kavajen när han inte är i blid. Se Rondflickan stanna på exakt samma plats, för att på kameramannens tecken gå sista biten till sin stol. Eller hur Dana White (tycka vad man vill om honom, men han vet hur det hela skall marknadsföras) tar sig rejält med tid för fotografering med de för honom ovärderliga fansen. Men framförallt är det stämningen som gör intrycket. Och skapa stämning är något britter kan.

Ca 11:15 lokal tid är äventyret över. Totalt sett var det en riktigt godbit, men dock med viss bitter eftersmak. Att befinna sig i samma byggnad som Alexander Gustafsson under hans UFC debut utan att se något känns osexigt. Men vi har sparat biljetterna som bevis och skall slåss för våra rättigheter!

Over and out!

Lämna kommentar!

Följ kommentarerna via RSS.

* Obligatoriska fält

MMABloggen har stöd för Gravatars. För att skaffa din egna Gravatar, registrera dig på http://www.gravatar.com.