Hem » Krönikor

Onsdagskrönikan – Budoanda?

6 januari 2010 kl.23:57 av Patrick Jenkinson | 6 kommentarer

När det svensk massmedia satte tänderna i MMA i höstas skrev Stefan Stenudd, ordförande i Svenska Budo & Kampsportsförbundet, en krönika i reaktion till den negativa och snedvridna press sporten fick. Krönikan beskriver hur fighters på Superior Challenge 4 ”behandlade ändå varandra respektfullt, till och med innerligt, och det var uppenbart att de inte alls blott strävade efter att vinna sin match utan också att lära sig av den, mäta sina krafter och sin skicklighet med motståndarens, så att båda därefter hade vunnit något, oavsett vem som segrade i matchen. Denna ömsesidiga förtjusning visade sig också i hur hövligt och vänskapligt de tackade varandra efter matchen.”. Även om det finns olika definitioner på vad budoanda är summerar Stenudd den som ”omsorg om varandra och respekt för former, domare och regler” i sin blogg. Har vi sett prov på denna anda hos våra internationella stjärnor under 2009?

När man diskuterar, eller snarare försvarar MMA, kommer det ofta fram att MMA härstammar från grekiska pankrationen och att det var en OS-gren. Men i mina ögon är det en sanning med modifikation då dagens moderna MMA (förenklat) uppstod ur den vilja som fanns att mäta olika kampsporter mot varandra för att se vilken som var bäst. Därför vill jag hävda att dagens MMA är ganska rotlös och att hävda att budoandan är inbyggt i sporten motsägs till exempel av att grundarna av UFC först tänkte ha taggtråd och en vallgrav med krokodiler runt oktagonen. Med andra ord var showen och underhållningsvärdet primärt och eventuell budoanda kom långt därefter. Mitt påstående är på inget sätt kritik mot Stenudds observationer eller slutsatser (jag var på Superior Challenge 4 och jag kan bara hålla med) men sporten har utvecklats och frågan jag ställer är åt vilket håll?

Det finns självklart de inom MMA:n som har sina rötter i klassiska budo-sporter som väljer att anamma budoandan även i sitt utövande av MMA. Andra visar djup respekt för sina motståndare utan att ha några kopplingar till traditionell kampsport, de väljer att göra så av andra anledningar. De stora stjärnorna såsom till exempel Anderson Silva och Lyoto Machida respekteras för sin hållning och uppskattas av sina organisationer och fansen för sitt beteende. Men andra fighters som beter sig i samma anda får kämpa för de stämplas som tråkiga, att de inte tillför till showen eftersom de inte skapar väsen kring sin match.

Sen har vi en uppsjö av fighters som innan match talar illa om sin motståndare, under matchen verbalt attackerar motståndaren med förolämpningar och efter matchen fortsätter detta beteende genom nedsättande vinnargester och kränkande kommentarer. Det finns tonvis av exempel och situationer men de jag kommer på nu är Tito Ortiz som gräver en grav åt sin motståndare efter vinst och Kendall Grove som knivhugger. Sen finns det spontana reaktioner såsom Aokis och Lesnars långfinger till motståndare och publik eller varför inte Daleys skott mot en medvetslös Hazelett.

Jag föredrar budoandan och att fighters visar varandra respekt innan, under och efter match (utan att de behöver high-five:a hela tiden). Men jag är samtidigt medveten om att en av anledningarna varför jag vill se någon som Brock Lesnar gå match är förhoppningen om att han ska förlora och ”straffas” för sitt beteende. Jag köper med andra ord det respektlösa spektaklet och underhålls av det trots att jag vill att fighters ska bete sig med respekt mot varandra. På detta sätt bidrar jag till showen utan att egentligen ha den avsikten och fighters gynnas av att skapa kontroverser istället för att uppvisa budoanda.

6 kommentarer »

  • Anders E skrev:
    7 januari 2010 kl. 13:09

    vet inte riktigt vart du ville koma med denna krönika, slutsatsen försvann känns det som?

    hur som helst, när det gäller budoanda så finns det väl idag något som i brist på ett bättre ord vi kan kalla för ”kampsportsanda” och det är den respekt och ”broderlighet” som de flesta som tränar och tävlar inom fullkontaktssporter känner inför varandra. Detta är ingen anda som kräver att man tränar TMA utan uppkommer i att kampsport helt enkelt förbrödrar eftersom alla vet hur hårt man måste träna och när man väl gått upp i ringen/buren och gett allt så finns förhoppningsvis endast denna anda kvar efter matchen, ingen aggressivitet eller avundsjuka, utan bara respekt, och törs man säga det, kärlek(nu menar jag inte kärlek å något romantiskt sätt, vilket alla nog förstår)?
    Jag törs påstå att denna ömsesidiga respekt inte existerar utanför fullkontaktssporterna, åtminstone inte i samma grad och utsträckning och det är en av de fina sakerna med tävlandet och tränandet i våra sporter och verkligen en anledning till varför kampsporter har en väldigt bra fostrande effekt i min mening, trots att det inte alltid finns några djupare rötter till TMA och budo! =)

  • Patrick Jenkinson skrev:
    7 januari 2010 kl. 13:37

    @Anders E

    Får försöka bli vassare till nästa krönika men textens syfte var ett försök att skapa diskussion men även visa att trots att jag önskar att fighters visade budoanda/kampsportsanda/broderlighet så tilltalas jag samtidigt av att även motsatsen finns i sporten.

    Denna dubbelmoral (om man nu ska kalla den så) finns hos många fans då nästan alla förfärades över Aokis tilltag under Dynamite!! och även tex vad Badr Hari gjorde mot Remy Bonjasky. Ändå blev både Aoki och Hari utsedda till MVP (överlägset) i en omröstning på K-1 hemsida. Märkligt va?

  • Ralph skrev:
    7 januari 2010 kl. 17:36

    Känner verkligen igen mig i det sista stycket.

  • Joakim Borgudd skrev:
    7 januari 2010 kl. 19:04

    Intressant som sagt, intressant att just Aoki stod för sen senaste fulingen, han är ju trots allt traditionellt skolad i Judo och Jiu-jitsu, vet inte om man kan dra några slutsatser av det. Budon tappar själv sin Budoanda?

  • fujiOne^ skrev:
    7 januari 2010 kl. 22:23

    Jag föredrar en sådan som MAchida alla dagar, eftersom jag får känslan av att det inte är en image utan att han är respektfull osv privat också.

  • Niklas Claesson skrev:
    8 januari 2010 kl. 08:33

    Kan den svenska mediebevakningen omedvetet öka denna innerliga respekt och omtanke fighters emellan? Inget fel i det men jag ser en stor skillnad mellan den svenska vänskapen och snacket i UFC.

    Naturligtvis ogillade jag Daleys beteende men när han sansade sig insåg han hur dum han varit och bad om förlåtelse.

    Skulle vara kul om man vidareutvecklar frågan till det här med de uppföljande slagen på en uppenbart utknockad motståndare. Jag gillar A. Silva som litar på sitt slag och nöjer sig med att bara titta på sitt offer.

    Detta är väl den enda relevanta kritiken som hjärnexperterna har att komma med nu i debatten.

Lämna kommentar!

Följ kommentarerna via RSS.

* Obligatoriska fält

MMABloggen har stöd för Gravatars. För att skaffa din egna Gravatar, registrera dig på http://www.gravatar.com.