Hem » TUF10, UFC

TUF10:7 – Framtiden är dömd!

29 oktober 2009 kl.22:31 av Elias Messias | Inga kommentarer

Oavsett om du tränar fotboll, klättrar i rep eller idkar samlag är det angeläget att du har uthållighet. Om du inte har det blir du lätt omsprungen på fotbollsplanen och troligen utbytt. Om du inte har det kan tappa greppet från repet och falla ner och slå dig i sporthallsgolvet och sedan bli retad av Tor-Björn, som innerst inne är snäll, men som i sin roll som idrottslärare inte kan låta bli att uppskatta uppmärksamheten. Om du inte har det – om du inte har uthållighet kan du göra din partner besviken, vilket i förlängningen kan innebära att hon lämnar dig för att istället bli ihop med Thomas, som du vet egentligen har erektionsproblem, men som ändå lyckas tillfredsställa henne i flera minuter.

Inför denna säsong och under säsongens gång har Dana gjort allt i sin makt för att snacka upp den. Till en början trodde jag nästan att vi hade något smaskigt att vänta, men ju fler avsnitt som passerat desto mindre trovärdigt blir hans snack. När vi fick veta att Rashad och Rampage inte skulle mötas i finalen, när Kimbo förlorade sin fight och när karaktärerna i huset visades vara lika intressanta som Cecil Peoples åsikter, kändes inte Danas ord speciellt övertygande längre. Hoppet dog för länge sedan och när jag vet att Dana hela tiden visste hur skitdålig denna säsong blev, blir jag lite provocerad. SJälvklart inser jag att det är hans jobb att snacka upp säsongen – det står mycket pengar på spel – men någonstans i bakgrunden måste ju UFC:s ansikte utåt försöka bibehålla något mått av trovärdighet och integritet.

Det tog för mig inte många minuter av denna säsong att döma ut Matt ”The Rat” Mitrione. Han visade tidigt tecken på att vara en, som vi från Norsjö kallar: ”klassisk människa”. Han beter sig underligt och fattar omdömeslösa beslut och han vill gärna framställa sig själv som en djup och speciell kille. Han har samma psykopatiska leedne som Cris Leben och samma temprament som Junie Browning, men saknar helt den charm som dessa två faktiskt ändå, enligt mig, besatt. När han idag eldade upp sig och tappade fattningen vid sparringen med en lagkamrat, röjde han alla tvivel kring huruvida han var ”klassisk” eller ej – Han är klassisk.

I dagens avsnitt skulle så Team Rampage äntligen få sin, inte sista och inte största, men väl mest lovande chans till revange mot Team Rashad. Scott Junk skulle med sin erfarenhet utmanövrera den oerfaren Mitrione. Men.

Om du inte har uthållighet kan du lätt bli slagen i ansiktet av en dålig fighter i en viktig fight och göra dig själv till åtlöje efter att ha snackat upp dig själv och nästan övertygat undertecknad om att du har något att komma med. Efter första ronden i kvällens fight hade mitt kusinbarn kunnat avsluta båda killarna med en hoppspark och efter andra ronden hade min moster, nämnda kusinbarns mormor, kunnat sätta en flying double giljoutine choke på dem. Både Junk och Mitrione var lika vältränade som gänget i busskur B på Vasaplan här i Umeå. Trots en mängd slag i ansiktet från respektive fighter, var denna fight för mig mer pinsam än underhållande. Dana ville göra gällande att den kunde jämställas med Griffin vs Bonnar, men för mig kändes den mer som när mormor och morfar provade boxning med gigantiska skumgummihandskar på Norsjö vårmarknad -93.

Det enda som var tillfredsställande med detta avsnitt var att initiativet fortfarande ligger hos Team Rashad och om inte Schoonover skallar Rampage i nästa avsnitt eller om Big Baby visar sig vara lika atletisk som GSP och tar MMA-världen med storm, kommer nog denna säsong innebära slutet för The Ultimate Fighter, för om namn som Bobby Southworth är aktuella för nästa säsong tror jag nog hellre MMA-fansen sitter uppe och ser repriser från säsong 3 på TV4 Sport.

Lämna kommentar!

Följ kommentarerna via RSS.

* Obligatoriska fält

MMABloggen har stöd för Gravatars. För att skaffa din egna Gravatar, registrera dig på http://www.gravatar.com.